Dilbas Pokerblogg
Den första Astrid liknade, liksom många andra spädbarn, var sin pappa.
Men det slutade inte där. Hon är mycket lik som pappa fortfarande. Men nu säger folk att hon mer och mer även blir lik mig.
Till sättet är hon väldigt mycket som jag var när jag var barn. Drömmande, lite disträ, konstant i min egen värld full av sagor, blommor och fantasier.
Hennes pappa är världens bästa pappa. Inte bara hon tycker det. Jag tycker det också.
Så på Fars Dag så styrde jag upp en lyxig brunch. Gott surdegsbröd, med italiensk skinka, gott pålägg, amerikanska pankakor med färska frukter och bär, kaffe och blommor.
Astrid hade målat två fina teckningar som hon gav till honom och tillsammans med bästisen (som sov över) så hade dom tydligen övat in en dans som gjorde oss till glad publik.
Pappa var nöjd. Bra pappor kan man inte skämma bort tillräckligt. Samma sak med bra mammor.
Bilden är ifrån skolavslutningen i år. En bild som jag själv är lite extra svag för.
hugs
dilba