| 18+ | Stödlinjen Spela Ansvarsfullt | Villkor gäller

Att hålla ner kostnaderna

Att hålla ner kostnaderna

Det är en myt att pokerspelare strör pengar omkring sig, även om de är framgångsrika. I alla fall var det så på min tid - åter igen, som jag sagt flera gånger förr i den här bloggen, jag är en patetisk föredetting - men jag betvivlar att det skiljer sig så mycket idag. I synnerhet när det inte direkt har blivit lättare att vara en vinnande spelare. Det här gällde nog dessutom än mer de svenska pokerproffsen. Tvärtom handlade det ofta om att hålla nere de så kallade overheadkostnaderna så mycket som möjligt för att kunna spendera så mycket som möjligt på själva spelet. Ju mindre av kassan som gick till reskostnader och andra utgifter, desto mer kunde plöjas in i rullen.

"Jag har sett det både vaskas och brännas pengar (bokstavligen)"

Bra men prisvärt

Givetvis fanns det avvikelser från detta, med spelare som brände ohemult mycket pengar, och givetvis kunde även det mest disciplinerade money management-monster någon gång falla för trycket. Jag har sett namnkunniga pokerspelare stå och kasta 1000-kronorsmarker på förbipasserande på pokerkryssningar, och jag har sett det både vaskas och brännas pengar (bokstavligen). Men all in all upplevde jag det som att det fanns ett generellt tänk om att hålla ner på utgifter, framför allt på resor, för att öka nettovinstmarginalerna, utan att för den skull göra allt för stort avkall på det goda livet.

fine dining

Det åts på bra men prisvärda ställen under spelkvällarna, även om det kunde kostas på både en och två riktiga fine dining-middagar under en turneringsvecka. Men då var det generellt under turneringsfria dagar, eller eller när turneringen var avslutad på det ena eller andra sättet. Här räknar jag inte in segermiddagar, där finns det andra historier att berätta, men jag spar det till en framtida text.

Roligare med sällskap

De mest framgångsrika turneringsspelarna bodde ofta på riktigt bra hotell, men valde i allmänhet standardrum, sviter figurerade mer i undantagsfall eller som standard hos en högst avgränsad del av spelarkollektivet. Dessutom delade man mer eller mindre alltid rum, ibland till och med på tre. Och inte sällan hyrdes ett hus eller lägenhet istället för hotell, om resan gick till exempel till Las Vegas. Givetvis var detta inte bara en fråga om resbudget, är man 25 år och reser västvärlden runt är det roligare om man får chansen att hänga med kompisar under tiden. Det gör ingen skillnad om du åker på solsemester eller om du spelar kort om tusentals dollar på en vecka.

Om det inte handlade om långflygningar där man skulle lyckas sova på planet så satsade de flesta på ekonomiklassbiljetter. Om du däremot ska resa tio till tjugo timmar i sträck så var nog benägenheten att flyga om inte förstaklass så i alla fall business lite högre, då du slapp ledvärk i ett par dagar efteråt. Alla som försökt sova en natt i ekonomiklass på en atlant- eller asienflygning vet exakt vad jag talar om.

Det här ekonomiska tänkandet kunde ibland ta sig näst intill extrema uttryck. Spelare som använde minibarskylen för att bunkra mat för att slippa köpa lunch ute, som gjorde det till en sport att flyga så billigt som möjligt oavsett olägenhet i tid och byten, som valde lågbudgethotell som låg i andra sidan stan i kvarter där man knappt vill gå från taxin till hotellentren  fast de skulle spela en turnering för $10 000 i inköp.

Glenn

Den mest underhållande historien som jag var med om i det här fallet inträffade för något decennium sedan. En svensk, mycket framgångsrik pokerspelare, låt oss kalla honom Glenn (det finns inga svenska framgångsrika pokerspelare som heter Glenn, så det är ett safe alias för anonymiteten), skulle besöka en välkänt tourstopp. Glenn syntes ofta i sällskap med sina två vänner Kalle och Pelle (också fingerade namn), som även de skulle besöka samma stopp. Kalle och Pelle hade slagit till på ett dubbelrum på ett bra hotell i staden, om än långt ifrån det dyraste. Bra men prisvärt, i sann svensk turneringsgrinderanda.

Resort

Nu föll det sig så att Glenn inte hade bokat något hotellrum alls, utan frågade helt enkelt om han kunde få logera på Kalles och Pelles golv i deras hotellrum. Jo, det skulle väl gå bra. Glenn tyckte emellertid inte att man skulle besvära hotellpersonalen med att informera om detta. Om de skulle gå med på det skulle de garanterat ta ut en avgift även för Glenn, och inte bara för Kalle och Pelle. Så Glenn smygsov helt enkelt i rummet. Inkognito. Då han av naturliga skäl inte kunde smyga in en tältsäng eller en madrass i rummet, och det dessutom inte fanns någon soffa närvarande, slog Glenn till och köpte sig en luftmadrass. Någon sovsäck eller filt blev det dock inte, utan Glenn nöjde sig med hotellets handdukar och svepte om sig på nätterna. På morgonen gick han upp och strosade iväg till kasinot, där han spelade både main event och highrollers, för tusentals dollar. Men några större omkostnader hade han inte. Men frukost då kanske ni tänker? Jo, nu var det ju så att Kalle och Pelle hade ju, av ntaurliga skäl bara frukost för två personer att tillgå på hotellet. En morgon vaknade Kalle av att någon skakade försiktigt på honom. När han tittade upp stod Glenn lutad över honom, och viskade, så att Pelle inte skulle höra: “Vad säger du, ska vi gå ner och äta frukost?”

Comment on that

Ditt meddelande väntar på godkännande
×