Ken Lennaárd: Dybban la en stinkbomb

stinkbomb

I torsdags hade jag tur när jag kom hem och satte mig framför datorn. Jag kollade in Superbloggen och där hade Dybban lagt en stinkbomb.

Jag pratar om en sådan där som är så sur att ögonlocken börjar flimra. En sådan där som impregnerar kläderna i månader. En sådan där som etsar sig fast i minnesbanken och aldrig riktigt försvinner.

Den stank så mycket att om Monopolet hunnit läsa den så skulle han kanske inte få fortsatt förtroende att sälja dem.

Men Monopolet kommer aldrig att läsa den för Dybban tog bort sitt filosoferande rätt snabbt. Kanske en massiv kritik i kommentatorsfältet fick honom på rätt spår? Krädd till Dybban i alla fall som insåg att hans skit stank och tog det ultimata beslutet.

Jag vet inte hur länge Dybbans inlägg var uppe, men jag hade nog tur som hann läsa det. De va la gött att få så rätt om Solskens-Dybban så snabbt efter mitt, i vissa läger häpnadsväckande, påstående att hans skit stank precis som alla andras.

Jag hade faktiskt ännu mer tur. Hemma har jag två datorer som jag använder. När jag blev sugen på att kolla en gång till att jag verkligen läst det jag läst så hade jag rena rama Dybbanturen när jag slog upp Superbloggen.

Dybbans ord var borta. När jag började fundera på om jag bara önskedrömt det hela så tittade jag på min andra dator som står bredvid. Jag rörde musen så att skärmen lös upp. Där var den. Dybbans stinkbomb.

Jag läste den en gång till och näshåren krullade sig av stanken.

Dybban hade skrivit ett fördomsfullt alster där han buntade ihop en väldigt spretig grupp människor som han inte känner, drog alla över samma kam, och ifrågasatte deras moral. Och nu är jag snäll.

Jag funderade på att ta ett screenshot. Det hade varit så enkelt. Moraliskt Game Over för alltid liksom. Men Dybban hade ju faktiskt insett sitt misstag och rättat till det. I min bok räcker det mer än väl. Jag kastar inga stenar om det inte behövs. Jag log för mig själv när jag tryckte på delete och kände mig som en fin människa. Inte Dybbanklass såklart, men lite.

Min mor sa till mig ”behandla andra som du vill bli behandlad själv”. Tillsammans med ”Lev som du lär” så är det mina rättesnören.

Alla är vi fördomsfulla. Du med. Jag med. Och Dybban. Vi är biologiska programmerade att vara det. Det är när vi tror att vår egen skit inte stinker som det blir farligt.

Jag har själv gjort misstag och tycker att det är tråkigt att endast bli definierad av dem. Dybbans misstag definierar inte honom. Det är helheten som gör det och där får Dybban väldigt höga betyg i min bok trots att jag bara träffat honom en minut. Och trots att han då var oförskämd.

Jag tror att jag hjälpt honom att bli en ännu klokare Dybban de senaste dagarna. Kanske blir du också det om du läser vidare.

Det är mycket enkelt att ha hög moral i teorin. I praktiken är det lite svårare, och ibland till och med mycket svårare.

Om du lever på sopberget utanför Nairobi i Kenya och slåss med råttor om mat till dina barn så är det inte alltid så lätt att ha hög moral. Och även om du anser att du lyckas så kanske råttorna är av annan uppfattning.

Då är det desto lättare att hålla fanan högt i ett uppvärmt och upplyst radhus med ett fullt kylskåp någonstans i Småland. Men man lär sig mycket mer om saken på sopberget, inklusive var ens egna gränser går.

Det är heller inte lika lätt att hålla tungan rätt i mun när det kokar i huvudet som det är när man är i harmoni. Något som Dybban lärde sig redan förra veckan.

Spelvärlden bjuder kanske på lite större frestelser, påfrestningar och möjligheter än på andra håll. Jag är varken glad eller stolt över att jag alltid varit korrekt i spelvärlden. Det är bara helt naturligt för mig. Men jag slutar aldrig förvånas över hur många som sålt sitt ord för en tusenlapp eller två.

Visst har jag varit dryg, trampat folk på tårna och så vidare. Jag är en produkt av min uppfostran och miljö. Det har alltid varit en tuff jargong i spelvärlden och jag var kanske för duktig verbalt. Och på poker. Ingen gillar att få stryk varenda gång och då blir gerillakrig utvägen. Men i min värld betyder ord lite och handling mycket.

En gång var jag ute på mycket hal is. Jag gav en kille världens chans och försörjde till och med honom och hans familj. Han tackade mig genom att köra upp Kniven hela vägen i ändtarmen på mig och vrida om. Mitt liv rasade samman och det gjorde obegränsat ont. Mitt huvud absorberades av mörka tankar och jag blev besatt av hämnd. Ett antal ytterligare omständigheter snitslade mig långt ut på lövtunn is. Med lite otur hade jag kunnat trampa igenom.

Men i sista sekund när allt ställdes på sin spets så tog jag mitt förnuft till fånga. Precis som Dybban gjorde när han tog bort sitt blogginlägg.

Jag hade tänkt fel, jag hade planerat fel, men inte gjort fel. Ingenting hade hänt och ingen hade kommit till skada. (Vad som hände är ingen hemlighet och den hela långa historien kan jag berätta en annan gång.)

Tro inte att du känner dig själv, eller mig, om du inte själv stått på kanten till avgrunden och tittat ner.

Jag vill inte definieras av en enda händelse som var sprungen ur extrema förutsättningar, och som faktiskt inte ens hände. Och jag tänker inte definiera Dybban efter en stinkbomb.

Men pokersverige, eller rättare sagt åsiktsmaskinerna i pokersverige, har bombat obehindrat och obegränsat i många år för att de tror att deras egen skit inte stinker.

De är för coola för att fråga så de påstår. Och om ingen försvarar sig så är det automatiskt sant, vare sig den påhoppade har läst det eller ej. Sedan citerar de varandra efter ytterligare kryddning utifrån egen smak. Jag förundras över dyngan och enfalden på nätet men framförallt över vägran att inse att den egna skiten också stinker.

Aldrig ser man en enda liten ursäkt. Det var antingen otur eller så är de helt enkelt någons annans påstående från början och då måste de själva vara oskyldiga, ju. De spred bara vidare skiten och hade de inte gjort det så hade något annan gjort det, ju.

Varför anses det på nätet att offret måsta gå in och ta en debatt och argumentera för att han inte är en bajskorv som ett anonymt forumtroll påstår? I resten av världen anses det att den som sa det han var det. Det räcker faktiskt så.

I pokersverige har det regnat obegränsat med skit från alla håll och kanter på mig. Det är inte mycket som stämmer, men det har gått så många varv att det blivit ”sanning”. Dessa ”sanningar” används som bevis för vem jag är och vad jag går för. Det är mer svårsmält för mig än Dybbans stinkbomb.

Jag har högt i tak så skämta gärna på min bekostnad, och skriv föralldel skit om mig om du vill. Åsikter är alltid okej. Allt jag begär är att du håller dig till sanningen. Det är väl inte för mycket begärt?

Med tanke på Dybbans reaktion efter min lilla aptitretare kan jag inte sluta funderar på vad han hade gjort om han fått tugga lika mycket som jag.

Då kanske det inte hade varit fråga om en stinkbomb längre utan en atombomb.

Ken Lennaárds blogg