Alla känner apan, apan känner ingen

Ken Lennaard

Det är inte helt lätt för mig under sammankomster med många svenska pokerspelare.

Många känner mig, och alla känner igen mig. Det är inte helt lätt för mig att veta vilka man ska hälsa på.

De jag träffat vill jag givetvis hälsa på, men det är inte alltid så lätt att komma ihåg alla man träffat en gång för flera år sedan. Ännu svårare är det om man vid tillfället i fråga varit på pickalurven.

Det finns rätt många sådana tillfällen. Det är i baren jag blir kompis med hela världen.

De som inte känner mig tittar på mig. Vissa vill hälsa på mig. Andra vill absolut inte hälsa på mig. Det är inte enkelt helt enkelt.

Jag förstår kändisar som bär solglasögon. Det är inte kul att bli uttittad dygnet runt. De som tittar i smyg är inte så smygiga som de tror.

I pokersverige är jag känd och blir rätt uttittad. Det är okej, då det inte händer så ofta. Det svåra är att veta vilka man ska hälsa på.

Jag försöker mjukhälsa litegrann och får jag en hälsning tillbaka så kryddar jag på med mera, kanske med en liten vinkning eller ett leende.

Ibland får man ingenting tillbaka. Det känns lite dumt. Det får jag ta. Alternativet att inte hälsa på någon man träffat är värre.

Vid pokerbordet är det enklare. Då kan man hälsa på alla på en gång utan att känna sig dum.

Varför känner man sig dum? Där sitter det svenska arvet kvar i ryggraden på mig trots flera år i USA där alla glatt hälsar på varandra utan att skämmas.

Och varför skulle jag Skämmes? Då vore jag Ken Retard.

Ibland ändrar folk utseende. Vissa man träffat kan gå upp rätt många kilon. Några få kan gå ner också. Viktor Wessman har gått ned 15 kilo sedan i våras, men han kände jag igen kan jag stolt säga.

Några lägger sig till med helskägg och andra rakar av sig håret. Vissa färgar det och så vidare. Det är inte lätt alla gånger.

Värst är folk med solglasögon. Tro inte att jag känner igen dig om du döljer halva ansiktet med dem. Det är inte jag som är dryg som inte hälsar. Jag bara inte känner igen dig. Förövrigt kan väl du hälsa på mig först?

Jag har varit på andra sidan också.

Det finns många svenska kändisar jag träffat. Dem hälsar jag på och skäms inte ett dugg. Någon gång har jag fått ett frågetecken tillbaka av någon med dåligt pokerface.

Hälsa på mig om vi träffats tack, så jag slipper famla i blindo.

Jag garanterar att du inte känner igen alla du träffat. Det är en faslig massa människor och det går helt enkelt inte.

Det är som i skolan. Man känner igen alla men känner inte alla. Och det skulle bli ett fasligt massa hälsande om alla gjorde det hela dagarna.

Det skulle bli ännu större kaos än idag. Det skulle vara omöjligt att veta om man gett dem dagens hälsning eller om man redan gjort det förra rasten.

Särskilt i poker är det extra svårt.

Har man sett dem flera gånger på touren men aldrig spelat eller hälsat på dem? Eller har man delat flaskor med vin tillsammans och blivit vänner för livet?

I Vegas en gång började Anna och jag snacka med grannbordet på en restaurang på Venetian. Det var två trevliga australiensare.

Vi gick vidare tillsammans och hade en trevlig kväll.

Dagen efter var jag mör och klev in i hotellhissen med Anna. Där stod australiensarna men jag kände inte igen dem.

De hälsade på mig och det tog alldeles för lång tid för mig att hälsa tillbaka. Det var riktigt pinsamt.

Jag är inte Ken Retard, men jag fick Skämmes ordentligt.