WSOP 1998 PLO med en världsmästare del 4

Phil Hellmuth
Phil Hellmuth.

Länk till del 3.

http://www.pokerlistings.se/wsop-1998-plo-del-3-15894

Det var läskigt att sitta vid samma bord som världen bästa turneringsspelare. Men resten av bordet var fyllt av gamla gubbar som verkade gå att köra över.

Det var säkert några stjärnor vid bordet med dem var jag lyckligt ovetande om.

Ganska snart så märkte jag att det var helt okej att spela med T.J. Clouiter också. Han spelade exakt som i boken han skrivit, och som jag läst samma dag.

Han har påstått att han alltid har perfekt koll på bordet efter femton minuter. Han kanske trodde det, men mig hade han inte koll på.

På den tiden så ägnade jag väldig mycket av tid och möda på att skapa mig en image vid turneringsbordet som jag senare kunde utnyttja när mörkarna gått upp.

Världens bästa T.J. hade alltså inte full koll på den unga svensken med nedtryckt keps i pannan. Även om han trodde det där han satt bakom sina tjocka glasögon, sugandes på en cigarett, och blåsandes rök rakt över bordet.

På den tiden så kunde väldigt få jänkare spela PLO. Det spelades aldrig i cashgame over there. Förutom det svinhöga förstås.

Som du säkert redan gissat så överspelade de alla höga par, och framförallt äggen som gick sönder för de flesta när de trebetat utan position med två nakna ess för att beta pott på floppen 9,7,3 med ett färgdrag mot tre man.

Därför att de alltid hittade allin efter omslag på floppen. Säkert över halva fältet åkte ut på det sättet i PLO-turneringar på den tiden. Värdet var helt enkelt fantastiskt.

Gubben till höger om mig lös med sin frånvaro. Efter trekvart så var han fortfarande inte vid bordet. Jag undrade om det var en bilolycka eller hjärtattack som förhindrade honom att närvara.

Nöjd var jag i alla fall.

Ända tills en mörk skugga svischade förbi mig och ned i stolen.

Phil Hellmuth såg mig inte ens när han satte sig ned. En Fucking World Champion precis bredvid mig.

Hur mycket otur kan man ha liksom?

Men vad skulle jag göra? Ge upp?

Efter ett tag av introvert otursgnäll så tittade jag runt på de andra borden. Där satt det också världsmästare och andra stjärnor. Vid varje bord.

Det började gå upp för mig att det här var World Series of Poker och det fanns stjärnor överallt. Mitt bord var inte tuffare än något annat.

Rätt snart tyckte jag att Phil Hellmuth spelade konstigt. En stund senare tyckte jag att han spelade dåligt. Men jag förstod att det var tells och sådant som en vanlig dödligt inte uppfattat.

Tretton år senare spelade jag en 5K PLO turre i WSOP. Phil Hellmuth kunde fortfarande inte spela spelet. Han kan ha varit sämsta spelaren i hela startfältet, botten fem procent var han garanterat. När vi närmade oss pengarna fick han in en stor stack synandes med kungarna då Phil inte trodde att motståndaren hade spikarna. Något resten av bordet kunde ha tagit gift på att han hade.

Tillbaka till dåtiden. Det var en inköpsturnering, men det var en dyr turnering och bra struktur så det gjordes inte så många inköp.

Jag har för mig att jag verkligen inte ville tvingas att göra ett inköp och därför spelade riktigt försiktigt i början.

Minnet sviktar litegrann, men jag har för mig att jag aldrig var riktigt i trubbel och hade en fin stack mest hela tiden.

Det var 139 deltagare med 119 rebuys. Första priset var 154 800 dollar.

Och plötsligt så var vi bara tjugo spelare kvar.