WSOP 1998 Middag med de stora pojkarna del 6

Donnacha O'Dea
Donnacha O'Dea

Länk till del 5.

http://www.pokerlistings.se/wsop-1998-plo-med-de-tre-vise-maennen-del-5-55570

Det var bubbelspel och det var en pott jag hade tur i. Tror jag. Efter att jag i sådant fall haft otur först.

Det blir rätt snabbt rätt komplicerat när man ska bena ut det där med tur och otur.

Det var tjugo man kvar i PLO:n och jag floppade nästnöten med damfärgen och topp två par. Jag har för mig att vi var fyra stycken som såg floppen.

Jag blev checkraisad på floppen av Steve ”den skalliga örnen” Zolotow, om det nu var han eller inte, och synade.

Jag synade pottbet på turn och hade en växande känsla av att jag var slagen.

Saker och ting ställde sig inte på sin spets då jag fick kåk på rivern. Han checkade, jag betade en tredjedel av potten, och han la sig.

Efter den potten så gled jag fram i pokerdjungelns elegans.

Middagen hade förmodligen redan varit innan den potten, men det var en middag jag aldrig kommer att glömma.

Det var högst upp i huset på Binion´s Steakhouse som då var en av Vegas bästa restauranger. Köttet kom från Binion´s egen ranch i Texas.

Christer Björin hade vänligt nog bjudit med mig och hovmästaren bugade sig djupt när vi klev ut ur hissen.

Ett av Europas stora namn, irländaren Donnacha O´Dea, kompletterade middagssällskapet och vi fick ett bord precis vid fönstret med utsikt över hela Stripen.

Jag försökte hålla en låg profil. Du får fråga Björin om jag lyckades.

Men när det gällde att äta så höll jag inte låg profil. Det var helt enkelt för gott för att ens försöka.

Björin varnade mig och sa att man skulle vara försiktigt med att äta för mycket då det var lätt hänt att man kunde göra ett misstag efter pausen när allt blod var i magen istället för i hjärnan.

Don O´Dea var också kvar i turneringen och han tog det ingalunda lugnt med maten. Så jag tog rygg på honom istället.

Magen spände åt alla håll när jag vaggade därifrån, in i hissen, och ut i pokertälten för att glufsa i mig mer marker.

Det var lite uppslupet när vi kom i pengarna, men långt ifrån kramkalasen som är standard idag.

Det blev omlottning och med två bord fick jag en drömlottning.

Det kändes som att alla de bästa hamnade på det andra bordet och vi andra på mitt bord. Ingen världsmästare så lång ögat nådde alltså och fältet fritt fram.

Som vanligt tog jag det lugnt på fullt bord för att jobba in lite tightare image som jag skulle utnyttja när vi kom ner på sex-sju man.

Jag hade mycket marker också så allt var hunky dory.

När vi var sex man kvar vid bordet så började gubben till höger om mig fråga ut hela bordet om våra meriter, våra mål och mera.

Han var en kort man som hette Howard Greenspan och såg ut som att han var av den religionen som hans namn antyder.

Så mycket visste jag om poker att när många bara ville komma till finalbordet så finns det mycket möjligheter att slicka i sig marker.

Det hade jag läst i böcker, och det visste jag av egen erfarenhet.

Det var Howards plan förstod jag på hans frågor. Och det var min plan, men det förstod han inte på mina svar.

Jag svarade som det var att det var min första WSOP-turnering någonsin. Det svaret gillade han.

Sedan började han gasa. Han höjde nästan varenda pott. Jag inväntade tills jag hade bb mot sb för att spela tillbaka.

Men på floppen betade han pott och att smacka om utan ens ett par eller ett drag i Omaha är lite för magstarkt för mig.

Sedan försökte jag på knappen när han hade cutoff, men det gick inget bra det heller.

Howard fortsatte att slicka i sig och jag slickade såren.

Till slut var det finalbord då fler folk på det andra bordet spelade poker. Jag hade under medelstack och låg kanske sjua. Howard var chipleader.

Många var glada över att ha nått finalbordet. Det förstod jag inte varför. Och gör det ännu inte idag.

Antingen spelar man för att vinna eller så spelar man för pengarnas skull.

Vad finalbordet har med saken att göra har jag aldrig förstått.