WSOP 1998 Golf och andra dimensioner del 12

Doyle Brunson
Doyle.

Länk till del 11:

http://www.pokerlistings.se/wsop-1998-texas-pot-limit-del-11-96333

När vi pokerspelare pratar om form så menar vi inte kondition, armhävningar eller fettprocent.

Vi pratar om flyt.

Doyle Brunson skrev i sin bok Supersystem ungefär att alla matematiker kunde ta sig i röven.

Han sket i vad vem som helst sa. Det finns rusher i poker. Basta.

Det finns alltså dimensioner som inte är upptäckta av vetenskapen än.

Det skulle betyda att matematikerna till slut måste vända sina oomkullrunkeliga sanningar på ända.

Nicolaus Copernicus, Albert Einstein och Doyle Brunson alltså.

Och jag.

Alla matematiker kan ta sig i röven. Rusher finns. Basta.

När man är kall så är det bara att gå hem. I turneringar kan man borra ner sig och försöka överleva så länge det bara går tills det vänder. Eller stoppa in markerna i mitten och gå hem.

När man är het så är det bara att gasa. Det är så man vinner turneringar. Och i cashgame går jag inte hem innan hela bordet sagt ”no mas”.

Enligt gängse fördomar, och dem själva, så är asiater extra vidskepliga. Jag såg en framgångsrik asiatisk pokerspelare svara på varför han de senaste åren haft så stora framgångar.

Han svarade att han hade börjat respektera turen.

Med det så menade han inte bara sin egen form utan motståndarnas.

Det är kanske det som är den felande länken för mig? Jag tror faktiskt det. Hur många miljoner har det inte kostat när jag genom åren jagat ned fisken med markerna?

Christer Björin är inne på samma sak.

I WSOP 1998 så ville han förutom att köpa in sig i mig också att jag skulle köpa in mig i hans idrottsspel.

Jag fick alltså inga tips. Han kom med bongarna och frågade om jag ville vara med på tio procent.

I mina anteckningar ser jag att jag lirat 60 dollar på Tiger Woods till 13 gånger såsen. Den satt som en smäck.

Jag vet ingenting om golf men jag kommer ihåg hur Björin sålde in tigern.

Jag vet fortfarande ingenting om golf. Och sålunda spelar jag aldrig på golf.

Förutom en gång 2003 när jag satt framför TV:n som visade British Open i golf. Samtidigt hade jag datorn i hand och det var en snubbe som hette Ben Curtis som stod i runt trettio gånger, tio gånger mer i odds inför sista rundan än Tiger Woods. Det verkade löjligt tyckte jag då de bevisligen spelat lika bra i tre dagar innan. Det fick bli ett spel. Den satt som en smäck.

Förutom förra veckan också. Jag har varit kallare än ishavet i juni men jag kände att jag var på gång. Golf är en bra TV-sport av någon anledning. De senaste två månaderna har jag kollat en hel del då de jag spelat poker med envisats med att ha golf på TV:n bredvid.

Det var en kille som jag tyckte hade spelat bra så jag slängde iväg ett spel till 29 gånger på honom, Justin Rose hette han. Den satt som en smäck.

Kanske borde jag spela på golf oftare än vart femte år? Jag tror att jag procentuellt sett är bäst i världen.

Men eftersom jag är så ödmjuk så drar jag slutsatsen att det var tur.

Rushen har alltså kommit. Lagom till sommaren. Perfekt.

Det är nästan som att jag inte ens kommer att behöva spela poker för att vinna. Jag ställer in skorna på något kasino och går till baren och kollar mina golfspel.

Jag har äntligen sett ljuset.

Christer Björin har sett ljuset sedan länge.

Jag tror att han upptäckt en dimension som vetenskapsmännen inte ens känner till. Den som Doyle Brunson vet på sig finns.

Ferdinand Magellan, Isaac Newton, och Christer Björin alltså.

Och nu äntligen jag.