WSOP 1998 En bonushand till

Erik Seidel

Det var 3K no limit-turren, vilket var den dyraste no-limit-turneringen förutom Main Event.

Dyrare var lika med bättre motstånd. Skillnaden var markant. Precis som den är idag också.

Jag hade återigen fått ihop en bra stack.

Det var rätt långt in på turneringen. Jag fick position på en lång smal kille med mycket lite hår och mycket stor kran.

Han hade till och med större stack än jag men det riktigt läskiga var att titta snett upp i hans näshåla där läskiga, långa och svarta strån dinglade ned.

På den tiden var det ett axiom att stora stackar inte skulle bråka med varandra. Det är lika sant idag.

Det utnyttjas av en del genom att göra tvärtom.

På nittiotalet jag var rätt ensam om att utnyttja denna allmänna åsikt genom att alltid attackera de andra stora stackarna.

Det var inget snack om att kroknäsan kunde spela poker.

Det var inget snack om att resten av bordet var imponerade och tuktade.

Och det var inget snack om att jag skulle ta över kaptensmössan ifrån honom.

Jag trebetade honom några gånger och han la sig lugnt och prydligt varje gång. Fast varje gång tog det lite längre tid och varje gång med ett litet större frust.

Han sneglade på mig. Han visade att han inte gillade det han såg.

Han var mer än redo att spela tillbaka när han höjde upp i tidig position. Jag hade tur som en tokig och fick en riktig hand att trebeta med, par i tior.

Lilla mörken synade också efter mycket tvekan. Han hade också mycket marker och jag hade ingen aning om hur han spelade eller vad han hade.

Kroknäsan fick finfina odds men tackade nej genom att höja.

Nicht gut. Jag var nog slagen. Men man kan alltid träffa set så jag synade då vi fortfarande var djupa. Lilla mörken synade också.

Floppen var jabbadabbadoo, T,7,2 regnbåge.

Kroknäsan betade. Med min image tror jag inte att han hade kunnat slinka med överpar om jag smackat om. Det hade jag gjort i vanliga fall.

Lilla mörken såg dock intresserad ut och jag var girig. Syn.

Lilla mörken stekte länge innan han motvillig la sig.

Turn var en fikuskung. Kroknäsan verkade gilla kungen ännu minde än jag och checkade.

Jag betade och han synade.

Turn var ett megafjolligt ess. Kroknäsan hatade det och checkade igen.

Jag betade en liten bögbet. Han stekte länge innan han visade upp damerna som han skickade in i mucken.

Det sved ända upp i mumindalen. Hade jag bara smackat om på floppen så hade jag fått alla hans marker och varit chipledare med marginal.

Kroknäsan fattade ingenting och satt och stirrade snett på mig i timmar efteråt. Det var ännu mer irriterande.

Framåt småtimmarna hade bordet brutits för länge sedan men vi satt fortfarande och kollade snett på varandra från varsitt bord.

Jag åkte ut på fjortonde plats men han gick vidare till finalbordet.

Dagen efter så såg jag att han hade kommit på fjärdeplats och fått 43 560 dollar.

Han fattade aldrig vilken tur han haft, surpuppan och kroknäsan som enligt resultatlistan hette Erik Seidel.