WSOP 1997 och Main Event del 4

Per Ummer
Per "Nemo" Ummer.

Länk till del 3.

http://www.pokerlistings.se/wsop-1997-med-johnny-moss-del-3-55682

Dagarna rullade på för mig.

Spela, äta, spela, äta, spela, sova, spela, äta, spela. Och så vidare.

Det är lätt hänt i Vegas.

Att tappa dygnsrytmen alltså. Och det var ännu lättare förr i tiden utan internet.

Omvärlden, det de kallar verkligheten, försvinner. Du lever i nuet, som en riktig naturmänniska.

Du spelar.

Du äter när du är hungrig.

Och du sover när du är trött.

Om det inte är bra game förstås.

Klocka behövs inte. Telefon behövs inte. Och vem bryr sig om en jordbävning i Indien egentligen?

Det är en av de skönare sakerna med Vegas, och en av de farligaste sakerna med Vegas.

Per ”Nemo” Ummer gillar, eller gillade, Bellagio. En dag när han gick från spelet till restaurangen så kom han på att han inte varit utomhus på en månad.

Tillbaka till mig själv och down town Vegas i maj 1997.

Jag njöt av tillvaron med spel och junkfood. Spelresultatet var jag nöjd med. Och mitt spel med. Det var dags att ta ett skott till Main Event.

Det fanns supersatelliter för 200 dollar med rebuys och addons. Det verkade hazardartat, så jag hade siktat in mig på en enbordssatellit för 1000 dollar. De pågick i minst fyra timmar så det var bra struktur.

För stor del av rullen såklart, men jag hade råd och när man ändå var här…

Dagen innan skulle skottet tas och jag var laddad till tusen.

Jag insåg att det inte var så stor chans och jag var okej med att det kunde blir railen för mig när det var dags för ”Shuffle up and deal.”

Men det var ett par dagar kvar. Jag gick nerför Freemont Street till Seven Eleven för att köpa lite vatten till rummet.

Den låg på andra sidan gatan, men kunde lika gärna legat i ett annat land.

Längre än så gick det inte att gå för sedan blev det farligt snabbt. Riktigt farligt. Och jag pratar om bara några meter.

Någon gång i mitten av 90-talet hade fortsättningen på Freemont Street utsetts till USA:s farligaste gata.

Där såldes det crack för tjugo dollar, crackhoror för tio dollar och mord för fem dollar. Misshandlad blev du gratis om du tittade på någon.

Bredvid Seven Eleven så låg en pizzeria. De hade en stor skylt på fönstret som lockade med en large pepperoni pizza för nästan inga dollar alls.

Jag kunde inte motstå frestelsen den dagen och kryssade mellan lodisarna för att beställa fettplattan.

Jag köpte en gallon mjölk på Seven Eleven och gick hem och hade fest.

Min mage började protestera rätt omgående, men jag visade vem som bestämde. Jag är rätt känslig för mjölk men det passar så bra till pizza.

Idag förstår jag inte hur jag fick ner nästan allt.

Rätt omgående började jag må dåligt. Sedan mådde jag ännu sämre. Och till sist så sprutade det ur båda ändarna.

Jag har för mig att pizzerian hette ”Johnnys Pizza”, men den finns inte längre. Förmodligen av rätt uppenbara skäl.

Jag var helt borta i ett dygn. Allt jag orkade med var att ta mig fram och tillbaka till badrummet och förbanna den där Johnny.

Till sist så vaknade jag upp och kände att jag mådde lite bättre. Jag virade mig ur de klibbiga lakanen och tog en lång dusch.

Det var kväll. Jag åt en frukost och gick laddad till Binion´s för mitt skott till VM.

Men satellitområdet var tomt. Och i tältet var det helt annorlunda atmosfär.

Det var tyst. Förutom det eviga rifflandet förstås. Tyst som i gravallvarligt.

Sakta, och motvilligt, gick ljuset upp för mig. VM var igång, och hade varit det i flera timmar.

Jag hade missat mitt skott. Jag hade missat ”shuffle up and deal. Och jag ville strypa den där Johnny.

Matförgiftningen hade varit så illa att jag sovit bort ett extra dygn. Minst sagt snöpligt.

Jag kommer inte ihåg vad jag gjorde resten av kvällen. Jag railade i alla fall inte.

Det var inte mycket att se. En massa bord befolkade med gamla gubbar som rifflade och rökte.