WSOP 1997 och den lilla apan del 5

Stu Ungar
Stu Ungar.

Del 4 här.

http://www.pokerlistings.se/wsop-1997-och-main-event-del-4-59179

Efter ett antal timmars sömn så var det en ny eftermiddag. Verklighetens kranka blekhet hade tapetserat hela min hjärnlob, jag skulle inte bli världsmästare i år, och jag gick tillbaka för att glo.

Vid första bordet var det fullt med folk som railade. Kanske var det en stjärna vid det bordet tänkte jag och trängde mig fram.

Det var nog bara för att det bordet var närmast utgången för det fanns inga världsmästare vid det bordet. Jag kände inte igen en enda.

Det enda jag såg var en liten apa uppkrupen på sin stol. Mycket marker hade han också.

Den svenska avundsjukan slog till med full kraft inom mig. Jag hade gärna gett rötbögen en örfil, men man får ju inte slå ett litet barn.

Han hade runda små Lennonglasögon med blå spegelglas.

De hade glidit långt fram på nästan.

Som förövrigt nästan inte fanns.

Varför kunde han inte sitta på stolen som en vuxen människa? Han lutade sin haka mot ena knäet. Skorna hade han på sig också den ouppfostrade pojken.

Men jag glömde bort honom på noll komma en sekund när någon bredvid mig nämnde Stu Ungars namn.

Tydligen var han i lokalen. Tydligen spelade han. Och tydligen gick det bra.

Var, var, och var, var de olika tankarna som for runt i mitt huvud när jag började leta runt i lokalen efter legenden.

I fågelskådning så går det rätt många Gråsparvar och Domherrar på varje svartvingad Glada man ser. De flesta andra världsmästarna hade jag lyckats spotta under veckan.

Och man byter gärna ugglan Bobby Baldwin mot dårfinken Stu Ungar alla dagar i veckan.

Jag sprang runt och letade. Men det var svårt. Railen bestod bara av en långsida och om han satt på borden längre in så skulle det kanske vara svårt att se honom.

Han skulle tydligen vara rätt liten också.

Antalet världsmästare per bord hade ökat markant, men ingen Stu Ungar i sikte.

Till slut frågade jag en annan skrankfågel var han var.

(Skrankfågel var förövrigt mitt försök att lansera ett svenskt ord för railbird, som inte flög.)

Han pekade åt ett håll.

Jag gick dit, men såg inte Stu.

Jag frågade nästa skrankfågel, och nästa.

Till slut var jag framme vid den lilla apans bord igen. Men där var han inte.

Kanske han har gått upp fyrtio kilo tänkte jag och kollade efter den största fettsäcken vid bordet. Men han var inte heller Stu.

Jag frågade ännu en skrankfågel. Han pekade på den lilla apan.

Då, och först då, landade fågeln i boet.

Då var det självklart på en sekund. Han såg ut som på bilderna, förutom att näsan smält ihop förstås.

Jag railade bordet med nyvunnet intresse. Den lilla apan var inte längre en rötbög som satt och slaskade. Han var bordskapten och ägde bordet.

Det där med perception är ett minst sagt intressant ämne.

Efter ett tag gick jag och spelade själv uppfylld med inspiration.

Men det är inte lika lätt att vara bordskapten på ett tiomanna limitbord som snorgärs som det är i Main Event när man redan vunnit två gånger, har mycket marker, och är en levande legend.

Men det är i alla fall roligare att spela själv än att titta på.