WSOP 1997 med Johnny Moss del 3

Johnny Moss

I del två hittar du länk till del ett.

http://www.pokerlistings.se/wsop-1997-del-2-49242

Jag hade som sagt snubblat på den redan då svenska pokerlegenden Christer Björin.

Har var trevlig mot mig, men jag ville inte vara en tomte och bombardera honom med frågor så jag gick därifrån ganska snabbt.

Efter att ha gratulerat honom så lyckönskade jag honom i kommande turneringar.

Det betyder otur att säga tack om någon lyckönskar dig. Jag kommer inte ihåg om Björin sa tack. Men i sådant fall var det bara för att han är så artig. Och för att jag var en tomte.

Från första stund så bokförde jag alla mina spel, inklusive alla turspel, vadslagningar, procentbyten, och alla mina härledda kostnader som resa och hotell.

Mat skrev jag inte upp då jag hade varit tvungen att äta i alla fall. Men allt annat skrevs plikttroget ned i bokföringen.

Det var vad jag hade fått lära mig enligt pokerböckerna och det var ett väldigt bra råd. Det är svårt att ljuga för sig själv när allting finns där på papper i svart och vitt.

Bokföringen finns troligtvis och förhoppningsvis nedpackad hos en släkting någonstans. Nu när jag tänkte köra en följetong om mina WSOP äventyr vore det kanon att ta del av det. Jag har satt folk i rörelse på att gräva fram skiten och hoppas på lyckad skattjakt.

Idag kan jag inte skriva om nivåer och resultat alltså. Men jag har för mig att jag spelade lite 5-10 limit, och mest 10-20 limit.

Det gick ganska snabbt att inse att jag inte skulle hinna få ihop 10 000 dollar till en buyin i VM på 10-20 på tio dagar.

Det var fantastiskt kul ändå.

Man hade perfekt utsikt över alla som gick in och ut till den riktiga VM-lokalen, eller tältet som det var.

Jag kände till alla världsmästare och vilket år de vunnit. De fanns med bild på väggen och jag spanade efter dem när de gick förbli.

Resten kände jag inte till och sket faktiskt också helt i.

Phil Hellmuth svischade förbi.

Texas Dolly vaggade förbi.

Amarillo Slim svajade förbi med ormskinnsboots och en skallerorm runt sin Stetson. Enligt honom själv så hade han blivit biten av den, och varit mer än död, men gått en kilometer genom öknen med giftet pulserande i blodet. Eller något sådant.

En del av historien var säkert sann. Hursomhelst så såg det meget coolt ut med ett skalleromshuvud med gapet vidöppet frampå hatten.

En dag gick en gubbe förbi i keps. Någon pekade på honom och sa att det var Johnny Moss. Det gick ett sus och sedan ett sorl genom vår låglimit-sektion. 10-20 var högt på den tiden, men ingenting jämfört med vad som pågick i tältet utanför dörrarna.

Han satte sig ned vid grannbordet och lirade lite. Vilket verkade lite konstigt. Några var inte alls imponerade heller, vilket verkade ännu konstigare.

Det som var konstigast av allt var att folk inte var imponerade av honom, men imponerade av snorgärsarna Doyle Brunson och Amarillo Slim.

Dagen efter så insåg jag att han då satt vid mitt bord och att jag lirade med Johnny Moss. Han var bra, men inte så bra. Gammal och over the top såklart. Och ingen verkade bry sig.

Det kändes inte riktigt som att det var han trots allt. Men varför förstöra en bra historia?

Hursomhelst så är det någonting jag alltid funderat på genom alla år – om det verkligen var The Grand Old Man of Poker.

Wikipedia påstår att Johnny Moss dog 1995 så det var det alltså inte. Det måste ha varit hans vålnad som jag såg och spelade med.