William Thorson gjorde mig glad

william t
Foto: Cardplayer

Lite besviken blev jag. Det hade varit roligt att få fördomar om muslimer bekräftade och se William i helskägg ned till naveln. Han har kraftig skäggväxt så möjligheten fanns. Turban hade också varit roligt, men kanske för mycket att hoppas på?

Senaste programmet av ”Dybban flyttar in” tittade jag på med behållning. Han flyttade in hos William Thorson som var en intressant värd och därmed gjorde programmet bra.

Dybban funkar inte för mig som programledare, men det gör inte så mycket om han funkar för andra. Om han varit min vän hade jag skickat honom ett mejl med några enkla råd som hjälpt honom på vägen, men nu skiter jag i:et.

Det är få av ”Dybban flyttar in” som jag sett. För mig är det avgörande om värden är intressant eller inte. Det finns tyvärr en hel del svenska pokerspelare som inte är intressanta. Och när de tror att de är intressanta så blir det pannkaka gjord på minimjölk och margarin.

Jag är inte intresserad av att se en tjugotvåårings säng, TV-spels tempel och grindhörna. När de sedan inte heller har någonting att säga så undrar man varför programmet är längre än trettio sekunder? Det blir inte bättre av att dybban låtsas vara imponerad av allt från en tavla på väggen till toalettpappershållaren.

Oj, nu råkade jag hjälpa dybban i alla fall. Skitsamma. Min visdom är som vatten och det spiller över ibland.

Programmet med Mikael Thuritz tittade jag på. Det funkade inte för mig. Ingen av dem är någon skådespelare och det blev mest pajigt.

Oj, nu fick Dybban ännu mera hjälp. Det verkar vara översvämning på min visdom och godhet idag? Så var det för Jesus och så kanske det är för mig?

William Thorson är en karaktär med mycket personlighet. Han har gjort en fantastisk resa. Den är inte slut än och jag är intresserad av fortsättningen.

William klev in i handlingen i mitt liv 2004. Han ansågs som en av Sveriges mest lovande och redan duktigaste pokerspelare. Han hade vunnit mycket på nätet.

Han var omogen i sitt spel och gjorde vissa saker som jag endast kan definiera som mycket fiskigt. Men det gick bra för att pokervärlden var ännu fiskigare då och han verkade ha en hästsko uppkörd där bak.

Han var också omogen som person. Han var en ung pojke som ville synas, höras och få erkännande. Jag kände igen mig mycket i honom även om jag hoppas att jag inte var lika omogen. Faktum kvarstår, han var den personen som liknade mig mest. Därför förstod jag honom väldigt väl, någonting han nog aldrig själv kunde tänka sig.

Jag är en sökare. William är en sökare. Många andra verkar inte tänka överhuvudtaget. Men William tänkte, som jag alltid hade gjort. Det såg jag, och jag förstod honom då jag var äldre och kommit längre på min egen resa.

Det tar längre tid för dynamiska personer att hitta sitt spår. Men när vi väl hittar rätt så kan det gå snabbt.

En annan sak jag kände igen mig själv i William var ärligheten. Han sa alltid vad han tyckte och tänkte. Någonting som inte flyger speciellt bra i Sverige och något som utnyttjas av många.

Men genom att konsekvent vara ärlig så hittar man sig själv till sist. Något som de flesta aldrig lyckas med.

William har hittat sig själv och det gör mig glad. Han var vilsen för tio år sedan.

William imponerades av snabba bilar, dyra klockor och billiga brudar. Som vi alla blev en gång. William drogs med i sina egna drömmar och den allmänna guldfebern som rådde i pokervärlden.

William var en av dem som nådde störst framgång, det är inte konstigt att han var en av dem som hade mest vulgär livsstil. Och skadlig, både för kropp och själ.

Jag kommer ihåg en gång på Casino Cosmopol i Stockholm för fyra-fem år sedan. Turneringen startade klockan 16.00 och William hann inte vakna i tid. Han släntrade in en timme sent och började dagen med en åtta Vodka Redbull.

Han var fet och plufsig. Innan han satte på sig solglasögonen så såg jag ögon som inte mådde bra och ringarna under ögonen tydde på ett mycket osunt liv.

Chanserna såg inte bra ut.

Om du hade frågat mig 2005 så hade jag sagt att det inte fanns något hopp för William. Att han var dömd att leva i spelträsket för evigt. Men jag hade fel. Det är jag glad för.

Av egen erfarenhet så vet jag att det bästa sättet att komma upp ur ett hål är att slå i botten och därifrån ta sats uppåt.

Av egen erfarenhet så vet jag också att man måste klippa helt med sitt tidigare liv. Det finns bitar man vill behålla, viktiga bitar, underbara bitar som vänner, men man måste klippa.

Förra året pratade jag med Kalle Ygborn som var den som William hängde med mest av alla. De hade inte hörts på ett par år.

Det är inte så att William har klippt med Kalle. Det är inte så att de inte är bra vänner fortfarande. William har bara tagit en timeout från umgänget. Vänskapen finns alltid där.

Hur William hittade sin gud var jag nyfiken på. Det fick jag inte svaret på i ”Dybban flyttar in”. Men jag har mer att säga om William och hans val. Det blir i nästa inlägg.

William Thorson och Ramsi Jelassi är två av Sveriges duktigaste och framgångsrikaste pokerspelare. De har båda valt att i tidig ålder helt sluta med poker. Vad säger det dig?

Precis som dem så var min passion total beträffande poker en gång i tiden. Jag var besatt av att bli bäst. Min talang var inte mindre än grabbarnas ovan. Min framgång var inte mindre.

Det tog mig två år att inse att det var ett dåligt spel att gå allin på poker. Jag hoppas att det säger dig något.