Vissa spelare är irriterande, andra vill man bara strypa

Ken Lennaard

Jag spelade denna turnering i tisdags.

http://www.pokerlistings.se/en-oekenvandring-pa-jakt-efter-vatten-62865

Jag berättade om ett annat bubbelpris här.

http://www.pokerlistings.se/bubbelspel-och-bubbelpriser-10388

När vi kom ner på finalbordet och tio man i tisdags så öppnade Nasil Basil munnen. Han har varit här på jobb och kan inte vänta på att han ska åka hem till the big Ol US of A.

Han är urtypen för en jänkare. Vet alltid att han har rätt, innan frågan ens är ställd.

I våras skrev jag om mitt första möte med honom. Motståndaren gjorde ett oavsiktligt fel och Nasil Basil försökte utnyttja det genom oetiskt beteende.

Han var helt vild och hotade med att aldrig mer sätta sin fot på kasinot om han inte fick rätt.

Det fick han inte men han spelade nästa hand än då.

Han spelar nästan bara turneringar men ibland hittar han till cashgamebordet.

Tills i tisdags hade jag blivit vän med honom. Du vet varför.

Efter i tisdags är vi nog inte vänner längre. Snart vet du varför.

En gång fick jag vänta på en plats i cashgamet i över en timma. Då är det skönt att ha en ipad och fungerande internet.

Nasil Basil attackerade mig med historier om Sevilla som tydligen är en fantastisk stad, men plötsligt hade beskrivningen gått över till Lissabon utan att jag blivit informerad.

Han visade minst trehundra bilder på Lissabon med och utan hans familj.

Han har en son och en dotter men pratade bara om sin son, som många andra sorgliga pappor.

- Am I interupting something, frågade han när jag försökte fly till min ipad.

- No, sa jag och förbannade min svenska uppfostran.

Han skröt om sin fyraåriga son som har ett färgglatt bälte i Taekwondo. Han skröt och skröt som bara amerikanare kan göra. Pojken hade blivit antagen trots att han var för liten för att han var så hård.

Basil berättade hur han slagit sin son i magen upprepade gånger innan och sagt.

- That did not hurt.

Nasil Basil visade hur han tittat på sin son med sina psykopatögon som jag sett många gånger vid pokerbordet och hytte med pekfingret.

Det upprepades tills pojken, trots tårar i ögonen, höll med.

Allt enligt Nasil Basil. Det var en mycket stolt pappa som masserade min hjärna.

Nasil Basil är i kort i rocken men ur munnen sprutar det superlativ hela dagen lång. Han är inte ens en sådan som inte förstår varför han inte har några vänner. Han är en sådan som tror att han har en massa vänner.

Tillbaka till finalbordet i tisdags. Han tyckte att vi skulle plocka av 100 euro i bubbelpris till platserna 5-10 så att ingen blev utan deg.

Av en händelse så hade han minst marker av alla, runt 30 K av totala 770K.

Han började med att fråga några andra små stackar som genast insåg det kloka i vad han sa. Sedan vände han blicken mot mig som satt med 110K.

Jag tackade nej, klart och tydligt.

Han frågade fler som tackade ja och det räckte för honom för att tillkalla turneringsledaren om dealen.

Trots att endast sex tackat ja, två tigit, och två tackat nej.

Väldigt amerikanskt det där måste jag säga. Något alla i hela världen håller med om, utom de själv som inte håller med om det för fem öre. Vilket gör det hela ännu lustigare.

Jag förklarade för honom att jag inte gick med på någon deal, igen.

Han bombarderade mig med de gamla vanliga argumenten om att så gör de alltid, att mörkarna var så höga, att det bara var tur kvar, att en enda pott skulle vända upp och ner på allt och min favorit ”it makes good sense.”

Jag kontrade med att då det var en inköpsturnering så räckte inte 100 euro för att täcka inköpet i vissa fall, som till exempel i mitt, att det var så lite i prissumma redan som det var, och att det var löjligt att göra en deal på tio med fyra priser och framförallt bara 37 deltagare, vilket motsvarar runt 30 procent av fältet, och min favorit ”I wanna play.”

Han tittade på mig som om jag var den kompletta idioten han själv är.

Han åkte ut först med sina 4-5 bb som han hade.

Sedan berättade en annan regular att andra gånger när Nasil Basil suttit med mycket marker så har han alltid vägrat deal.

Normalt.

I framtiden kommer han säkert berätta för andra vilken osympatiskt människa jag är.

Standard.

Blicken Nasil Basil gav mig när han efter alla övertalningsförsök inte fått till en deal med mig var riktigt obehaglig. Nästan hatiskt var den med intensivt stirrande ögon.

Han pekade fingret på mig från andra sidan bordet och sa högt.

- You will lose.

Och spände ögonen i mig som en mamma till ett barn som gått över motorvägen.

Om hans försök till Voodoo kan jag bara säga att pygméer inte brukar vara lika tuffa utanför i gränden som inne i kasinovärmen.