Vilket skit är inte en Supersatellit

Ken Lennaard

Jag hatar supersatelliter. Det beror nog på att jag bubblat så många gånger att jag är i maskin på dem. Det i sin tur beror på att jag aldrig varit bra på att flippa.

Så jag var inte helt knäckt för att jag missade dagens satellit som de cappat på 100 spelare. Det fick bli cashgame istället.

Jag skrev upp mig 12.15 och trodde att jag därmed var ute i god tid. Efter en tur på stan kom jag tillbaka två timmar senare och såg mig inte ens på någon lista trots att de visade 25 namn var.

Jag gick till plo-kassan och frågade var jag låg på listan. Femtiotvåa lät inte så upplyftande så jag kollade texas-kassan. Hundratjugasexa lät som ett dåligt skämt. Undrar vad han som precis skrev upp sig skulle sagt om han visste att han hade två hundra namn före sig?

Exakt 18.03 fick jag en plats på 5-10 plo. När jag växlat var den tio över. Exakt 45 minuter senare klev jag då jag reggat mig för Supersatelliten klockan 19.00.

Det kan ha varit den första Supersatelliten jag spelar på tio år. Utan att överdriva.

Den var inte cappad och det blev en riktig balja, eller vad sägs om 63 platser i Main Event och drygt 4 000 euro till plats 64:a?

Det var några år sedan jag spelade en EPT och jag måste verkligen säga att det utvecklats till en väloljad maskin, även om spelarna blir alldeles för insmorda för min smak.

Alla som vann en plats i Main får betala avgiften där också förutom summan det kostade att spela satelliten.

PokerStars plockade ut 16 000 euro i avgift. Sedan plockade de ut 10 500 till som ingen känner till som man behöver förstoringsglas för att få reda på vad det är för avgift. 26 500 euro i avgift för en Supersatellit, det tycker i alla fall jag är både girigt och grisigt.

Det är välorganiserat och dealerna är riktigt duktiga, men allt går ut på att det ska vara så enkelt som möjligt för arrangörerna, på spelarnas bekostnad.

Som exempel kan nämnas att de stoppade spelet i tio minuter på 67 spelare för att allas identitet skulle fastställas. Ingen rolig slowroll för de tre som blev utan allt.

Det började bra för mig tills jag torskade dagens första flipp i en stor pott. Jag hade suttit och finåkt, och plötsligt åkt ned i diket. Jag påmindes bryskt om varför jag hatar supersatelliter.

Men sedan försökte en tysk med AQ köra över mina par i damer. Med den sista damen på floppen så blev det enkelt. Humorn i det hela var att han precis innan sagt att vi hade bra stackar och nyckeln till framgång var tålamod.

Sedan hittade jag en härlig syn där jag jagade ned en flerstegsbluff med ess hög för, till slut, 75 procent av mina marker.

Efter det fick jag par i damer igen mot par i åttor och plötsligt hade jag så mycket marker att jag kunde folda mig i mål.

Det kom en ung ryss med en stack som också kunde folda i mål till vårt bord på bubblan Han hittade fold med QT på lilla mörken efter trettio sekunder. Han visade upp den som om han gjort årets fold.

Jag förklarade att det var korrekt att lägga essen där. Han förklarade att han inte kan lägga par i ess, att det är för sjukt.

Han fortsatte att berätta att han alldeles nyss hade haft en jättestack men inte kunnat lägga äggen.

”Vänta” sa jag. ”Är det här början på en bad beat story?”

”Ja.”

”Då måste jag tyvärr säga stopp där. Jag är allergisk mot bad beat stories. Jag får utslag på armarna. Det kliar något hemskt.”

Så. Det blir EPT för mig trots allt. Det trodde jag inte för ett par dagar sedan. Jag var till och med på vippen att åka hem och hade sagt åt frugan att leta flygbiljetter på nätet.