Vila i frid Myggan

Screen Shot 2014 03 31 at 17.50.36

Igår var det vår. Idag är vinter. Midvinternattens köld är hård och det är alldeles svart.

Det är ilskan och hatets färg, den som tog en fyrbarnspappa ifrån dem, men det är också tomrummets färg. Det är den som sänker sig över Djurgårdsfamiljen idag.

Vi kände inte varandra, Myggan och jag, men vi var bröder. Vi har levt ett liv tillsammans, utan att veta någonting om varandra.

Vi har haft förväntningar tillsammans, vi har jublat tillsammans, och vi har lidit tillsammans. Vi har svingat bägare tillsammans, inte mer än så, men det behövs inte mer än så.

Fotboll förbrödrar. Jag hoppas och tror att så blir fallet denna gång. Jag tror att det är vad Myggan hade velat.

Vi var lika gamla. Vi älskade Djurgården. Från början, alltid, och oavsett. Det var vår blå-gul-röda linje genom livet. Vi vann guld tillsammans, vi klarade oss kvar tillsammans, och vi åkte ur tillsammans. Vi blev feta, vi tappade hår, och vi fick barn. Nu finns du inte mer.

Fotboll är som livet. Som det borde vara, som det är, och tyvärr som man inte vill ibland.

Fotboll är livet för många, i det närmaste allt. Men egentligen inte viktigt alls.

Poker är livet för många, i det närmaste allt. Men egentligen inte viktigt alls.

Vad som är viktigt är livet. Och vad vi fyller det med.

Fotboll är passion. Ibland går det över gränsen. Igår gick det under alla gränser.

En, eller några, bär ett individuellt ansvar. De kommer att få sitt straff, de lider redan, och det räcker så.

Alla supportrar bär ett gemensamt ansvar. Litet eller stort kan du välja själv. Älska eller hata, valet är ditt.

Idrottsklubben Djurgårdens IF är den enda som är utan ansvar. Klubben lägger ned mycket arbete, tid och pengar och gör allt man kan begära och mer därtill.

Så länge en idrottsklubb är ideell så ligger ansvaret helt hos samhället.

Politikerna är ansvariga, för att de inte förstår vad de ska besluta om, och för att de jagar billiga poänger.

Media är ansvariga, för att de inte förstår vad de skriver om, och för att de hela tiden jagar klick genom att hetsa.

Polisen är ansvarig. Varenda gång de sprejar med pepparspray, slår med batonger och mejar ner folksamlingar med bilar så sänder de en klar signal till alla Sveriges fotbollssupportrar att våld är okej. Idag är det polisen som står för mycket av uppviglingen och det grova våldet i samband med sportevenemang. Utan tvekan kommer våldet från ett principiellt beslut från högsta ort inom polisen. Jag hoppas att de tänker om innan någon mer dör.

Pöbeln har ett ansvar. Jag pratar om de som härjar på nätet. Folk som inte vill läsa, inte förstå, och inte tänka. Folk som endast verkar drivas av impulser. Jag ser ingen skillnad på dem och pöbeln på gatan.

Det finns ett forum på nätet där folk tillåts att skriva och spekulera om det mesta. Där har jag läst mycket lögner, många om mig själv, och därför läser jag inte där av princip.

Men igår gjorde jag ett undantag och följe med tråden om det hemska som hände igår. Tråden växte i rasande fart och den blev över 100 sidor lång på en kväll.

Det är absolut skrämmande läsning. Folk kan inte läsa, orkar inte läsa, vill inte läsa. Ignoransen är nästan bottenlös och den ventileringen kan inte leda till något bra.

Låt oss titta framåt istället.

Kärlek är starkare än hat. Nu är det dags att kärleken mobiliserar. Det är vad folk vill, det är vad folk gör, och det är vad som händer.

Det finns en bild som etsat sig fast hos mig efter gårdagens surfande. Myggan var en framgångsrik företagare, och hans kompanjon verkar vara en lika hängiven gnagare som han djurgårdare.

Det finns en bild på dem vid sina respektive skrivbord mittemot varandra. Deras arbetsplatser är tapetserade med färger, flaggor och märken med sina favoritlag.

Den ena sidan är gul, röd, och blå. Den andra sidan är svart och gul.

Låt den bilden bli drivkraften för den passionen, kärleken och förbrödringen som fotboll är.

Jag skulle vilja se en vänskapsmatch. Dit djurgårdare och aikare gick hand i hand för att visa att ingenting är större än kärleken till fotboll.

Bajen får gärna vara med också. Jag vill se tre matcher gånger trettio minuter med frivilligt inträde där intäkterna går till fyra barn som mist sin pappa.

Jag skulle gärna se att gamla legender från olika lag var med och spelade tillsammans med dagens A-lag. Flygande byten skulle aldrig passa bättre än en sådan gång.

Men varför stoppa där? Änglarna kan spela mot Makrillarna samtidigt och Malmö mot Helsingborg.

Det skulle vara en värdig manifestation. Av supportrarna. Vi som är fotboll. Ingenting är större än oss, och ingenting är starkare.

När jag går på fotboll morsar jag på hundratals personer. De flesta vet jag inte ens namnet på. Det är inte viktigt, vi är ändå en familj.

Vi var inte många en gång. Men vi är många nu. Djurgårdsfamiljen har växt och står stark. Alla var alltid välkomna. Det var styrkan, och är det än idag.

Jag har aldrig någon annanstans varit i närheten av att uppleva den gemenskap och solidaritet som jag upplevt tillsammans med andra blåränder.

Det är en positiv kraft, och ska vara en positiv kraft.

Myggan var en positiv kraft. Vi skrattade tillsammans, skrek våra strupar hesa tillsammans, och svalkade dem med iskall öl tillsammans.

Nu är ölen slut. Den sista klunken var avslagen, ljummen och bara vidrig.

Idag vet jag mer om dig Myggan, men det gör bara tomrummet större. Jag gör inga utfästelser i ditt namn eller i ditt minnes namn. Men jag hoppas att det kommer någonting positivt ur det här.

Det är du värd.