Vem är vem?

Share:
2 april 2013, Skriven av: PokerListings.se
Publicerad i: Dilbas Pokerblogg
Vem är vem?

Att skriva anonymt online i kommentarsfälten är populärt. Svenskar är hårt drillade i att hålla sina åsikter för sig själv.

Man knyter näven i fickan och sparkar på en tomburk. Man höjer inte rösten, det ser inte bra ut. Man har tappat ansiktet då tydligen.

Man ska vara samlad, och alltid superkorrekt när man väl säger nåt. Inget få vara fel.

Man får inte ta tillbaka något och säga, äh jag ändrade mig. Eller, det jag sa förutom stämmer inte har jag kommit på nu..

Det är en MYCKET STOR SAK.

Men i hjärtat längtar man efter att få vädra vad man har på hjärtat. Och man avundas som som obehindrat anser sig själv ha rätten att göra det.

Kanske beundrar man dom i det tysta, att dom vågar göra det man själv inte förmår men det döljer man i samtal med andra. Vem tror hen att hen är? Vem är hen att sticka ut, tror hen att hen är förmer oss andra? Vi tror ju inte att vi är nåt?

Men under pseudonym lever Svensken ut. Äntligen får Svensken säga vad Svensken vill och då kommer allt i kaskader.

Kanske är det bitterheten att bli tystad, känslan av att vara vingklippt annars som gör att det behöver göras i överdrivna former? Kanske svär man lite extra? Kanske spottar men mycket mer på andra?

Det är effekten av ett förtryck som ger sig i uttryck. Jag vet inte.. jag bara spånar här..

Men jag har tänkt på det. Svenskar som är så timida i sitt yttre ger ett helt annat sken anonyma på nätet.

Själv önskar jag att folk skulle våga vädra sina tankar annars också. Det är ok att ha fel och ändra, så länge uppsåtet är ärligt så är vi alla under utveckling ju. Det är en naturlig sak att tro något och sen när man lärt sig något nytt ändra sig.

Det är med andra ord ok att ha fel. Kan ni lära er det mina små vikingar? Och det är ok att bli arg, det går över..

Det är fantastiskt att dela glädje, den blir dubbel som dom säger. Och det är ok med sorg och elände, det är en del av livet som drabbar alla också.

Ibland tror jag att, trots att jag är ett flyktingbarn som inte har något eget land från början, så tror jag ändå att mina vänner lever i mer fångenskap känslomässigt än jag själv någonsin har gjort.

Är jag ute och cyklar?

hugs

dilba

Share: