Uppdatering från Main Event

WSOP entry sign

Nu är de två kvar som ska göra upp om odödlig härlighet i några år. Ingen prisskillnad är större än mellan första och andra plats i Main Event. Skillnaden i pris är 3,2 miljoner dollar men skillnaden i sponsorpaket är säkert det dubbla.

De två som är kvar är:

Jay Farber, 105 miljoner i marker

Ryan Riess, 85,7 miljoner i marker

Igår morse tog jag en morgonpromenad, trampade snett och stukade vristen.

Jag kröp upp i soffan, skickade iväg frugan att hyra lite filmer efter att hon lagat mat till mig. Där tillbringade jag gårdagen.

Det var så synd om mig att jag inte ens orkade skriva en blogg. Istället kollade jag en radda WSOP-sändningar på youtube från Main Event.

Jag klev in på avsnitt 15 med 43 spelare kvar och orkade titta till avsnitt 21 med 18 spelare kvar. Eller något sådant. Satan i gatan vad Harrah´s krämar ut TV-tid ur det hela.

Det blir många sköna dollars, men som vanligt hittar ytterst få ned i fickan på spelarna

När WSOP startades tog Binion´s noll dollar i avgift och spelarna bjöds på mat, dryck och hotellrum.

Jag googlade men hittade inte årets avgift någonstans. Storkapitalet i arbete som vanligt.

Tidigare har det varit sju procent. Givet det så har vi 6 352 spelare som lagt upp 700 dollar i avgift. Det blir nästan 4,5 miljoner dollar. Eller om man så vill, en liten trevlig tredjeplats i turneringen för Harrah´s.

Min stukade fot stukade min energi och jag kröp till sängs (bokstavligt talat) och släckte lampan kvart över tio. Det kan ha varit tidigast på hela året.

Resultatet var att jag vaknade tidigt och kunde hoppa in i livestreamen från hand 130.

Jag gick igenom alla händer i liveupdaten parallellt med streamen så jag har hyfsat koll på vad som hände.

De två små stackarna Benefield och Newhouse dubblade båda upp men åkte båda först.

Holländaren Brummelhuis har verkligen usel klädsmak som jag berättade tidigare.

Du fattar hur usel den är då jag kommer ihåg den efter att ha spelat mot honom 2009.  Om inte så är det bara kolla igenom tv-programmen. Norman Chad hånade med rätta honom rätt ut efter den ena gräsligare skjortan efter den andra.

På finalbordet hade han en neutral svart t-shirt. Den såg helt okej ut men hans moves var dåligt tajmade. Som jag sa så saknar han känsla. Han får vara nöjd med sinsjundeplats.

Kanadensaren Marc-Etienne McLauglin spelade ett bra spel och var orädd. Han är god vän med vinnaren av Main Event 2010 Jonathan Duhammel. Där fick han nog goda råd.

Det påminner om när irländaren Padraig Parkinsson kom tre i Main Event 1999 och hans bästa vän Scott Gray kom fyra 2002.

Att ha en god vän som gått långt är otroligt värdefullt tror jag. Det är en sådan speciell och unik upplevelse att den är svår att förbereda sig på om man inte själv varit där.

Marc-Etienne McLauglin har en pokerspelande flickvän sedan flera år tillbaka.

År 2009 kom två unga tjejer till ett finalbord i WSOP och TV-gubbarna var i extas. Men de valde bort bordet för att istället filma Doyle Brunsons försök till ytterligare ett bracelet i sjukort.

McLuaglins flickvän Laurence Grondin var en av de tjejerna som nått finalbordet av drygt 1600 spelare.

Vad jag kommer ihåg av det är att hon hade en väldigt stor och ljudlig hejarklack. McLauglin var där, och säkert Duhammel också.

De försvann alla snabbt när jag slog ut henne på tredjeplats.

McLauglin hade bästa hejarklacken på finalbordet i år. Publiken i ryggen kan vara bra även i poker och det verkade vara så för kanadensaren.

Han var villig att spela potter och såg riktigt farlig ut. När han vek upp KK allin preflop visste jublet inga gränser hos hans hejarklack. Men de tystnade snabbt när Jay Farber visade AA. Potten var på runt 40 procent av alla marker och gav Jay Farber en monsterledning och McLauglin en sjätteplats.

Femma kom JC Tran efter ett bedrövligt kortsnitt. Så är det ibland. Men tidigare under turneringen satte han en tvåoutare på rivern så han kanske kan finna tröst i det.

Det kanske underlättar med en prischeck på drygt två miljoner dollar.

Fyra kom fransmannen Sylvain Loosli efter några rallarsvingar med framgång och några fler utan.

Amir Lehavot spelade riktigt bra, kanske till och med bäst. Särskilt med tanke på hur han vann sina potter. Efter att ha kämpat länge var det över utan att ha spelat fel.

Han hade över 2,2 miljoner i turneringsvinster innan. Tydligen så har han spelat väldigt många turrar på nätet också med stor framgång. Kanske flest av alla vid finalbordet.

Han fattar varians och ville sälja iväg procent i sig själv på finalbordet till ICM-värde utan påslag.

Han hade garanterat en rätt stor edge vid finalbordet och jag var lite sugen på att köpa en procent för strax under 30 000 dollar.

Men resten av pokervärlden kan uppenbarligen inte räkna och hånade och skällde på honom för hans erbjudande.

Det värsta med idioter är inte att de alltid har fel.

Det värsta med idioter är att man blir hånad av dem när man rättar dem.

De tror att de har rätt för att de är många. Ingenting kunde vara mer fel.

De tror att framgång automatiskt bevisar någonting.

Nu tror många att Jay Farber spelat bra för att han är chipledare headsup. Ingeting kunde vara mer fel.

Men säg ingenting till idioterna. För då dränker de dig i gyttjepölen de själva simmar runt i utan att fatta det.