Upp och ner och in och ut i en himla fart

Mikael Norinder

Någon har vunnit Malmö Open i poker. Några har gett vinnaren och hans bror som också kom på prisplats gliringar för att de ett antal gånger boxades preflop utan att degen någonsin åkte in.

På frågan om han hade några kommentarer på det så svarade han:

- Det skiter jag fullständigt i.

Exakt så kände jag att jag blev behandlad när jag var på CC för Malmö Open för några år sedan.

Vakten tyckte inte att jag var lik mitt foto så jag fick ta ett nytt i receptionen. Det resulterade i att jag missade turneringsstarten.

I kassan fick jag inte registrera mig för att turneringen redan hade börjat. Snubben där hänvisade mig tillbaka till receptionen.

När jag kom dit hänvisade de till pokerrummet två trappor upp för att turneringen redan börjat. Väl där krävde de exakt växel. Sju femhundringar för att betala 3 300 gick inte alls. I andra fickan hade jag två hundralappar och fyra tjugolappar. Rabatt var inte att tänka på så jag fick gå ner till kassan igen.

Blev lite varm i kroppen av allt springande upp och ner, men tilten var ändå långt borta (nu ljuger jag) och jag planerade att spela tight och länge.

Floor ledde mig till mitt bord där nio uppenbara fiskar satt och väntade. Jag hann precis sätta mig ner och spela sista handen i första perioden.

Mörkarna var 25-50 med 12 000 i startstack. 240 BB räcker mer än väl för att kunna manövrera upp fiskarna i båten och hela vägen in i gapet.

Utg limpade liksom två man till innan det var min tur. QT på cutoff innebar en självklar syn. Knappen synade och SB synade. Sju man såg floppen komma T,T,6 med två ruter. Tre man knackade fram till utg+1 som betade 250 i potten på 350.

Varför inte bygga en stor pott tänkte jag och smackade om 1000 till. Alla la sig fram till fisken som gick allin efter ett par sekunder. Och han täckte mig. Bara 66 och AT slår mig där.

Hans marker var i oordning, hans hår var i oordning och jag fick en stark känsla att han var en dansk. Syn alltså.

Readen var klockren. Han var dansk.

Han visade upp T,6 för floppad kåk. Suited såklart. Jag kände mig som Micke Norinder när jag lämnade lokalen.

På tal om honom så blev jag bad beatad av honom under middagspausen på huvudturneringen.

Jag hade varit kallare än ett lejon på Antarktis. Efter tre timmar var det middagspaus.

Jag laddade på tallriken rejält med kolhydrater och annat.

Då såg jag de tuffa grabbarna i hörnet. Jag frågade snällt om jag fick sitta med dem och det gick bra. Men plötsligt skrek Micke Norinder:

”Va! Var hittade du bearnaisesåsen?”

Han såg helt knäckt ut, men repade snabbt mod och började istället håna mig för att jag tagit så mycket av såsen han själv missat.

Tvärsöver bordet hakade Brane Stupar på. Gliringarna haglade. ”Hö-hö, man ser inte köttet för all bearnaise.”

Den ena sa någonting och den andra skrattade. Sen sa den andra någonting och den första skrattade. Och så fortsatte det så.

Snacka om bad beat att bli hånad av dessa gossar för att man gillar mat.