There ain’t no such thing as a free lunch – or dinner

Screen Shot 2013 08 24 at 16.24.10

I förrgår var jag ute och gick bland mina barndomsminnen och ungdomsmisstag.

I hörnet Grev Turegatan/Humlegårdsgatan stötte jag på de gamla pokerprofilerna Tobias Persson och Magnus Petterson (?) .

Det fick mig att fundera på vad jag själv var om de var gamla profiler?

De frågade om jag fortfarande spelade poker och jag returnerade artigheten med samma fråga. Båda svarade nekande innan Magnus kom på att han varit på CC kvällen innan.

Sist jag såg Tobias var ett tillfälle jag väl kommer ihåg då vi hamnade på en trevlig middag tillsammans i Vegas.

Jag påstår inte att jag har insyn i Highstakesvärlden som vissa andra bloggare, men ibland får man vara där och sniffa lite.

Vi satt ett gäng svenskar i baren utanför pokerrummet på Bellagio. Det kom förbi ett glänsande stomatolleende med en lika glänsande kostym. Han frågade efter en av våra svenska vänner som haft en riktigt dålig vecka på blackjacken.

- Where is he? He is such a nice guy. Bla bla bla, what a wonderful guy. Yada yada, a really nice guy.

När han hade gått frågade jag Kniven vad det var frågan om. Tydligen hade en framgångsrik svensk pokerspelare (vars namn inte tillför storyn något) lagt 150 000 dollar vid kasinoborden på en vecka.

Stomatolleendet var en host på Bellagio, vars enda arbetsuppgift är att fluffa för storspelare. Eller som han nog själv hade uttryckt det ”really nice guys”.

Vår storspelande vän kom till bordet och undrade om han fick bjuda på middag. Den var naturligtvis compad av kasinot och han ville gärna ha någonting tillbaka innan han drog på måndag. Vi enades om svindyra stekhuset Prime, men undrade om vi skulle få bord då klockan redan var 19.30 på en fredagskväll.

Det var naturligtvis inget problem att få ett kanonbord för sex hungriga svenskar. Så chauffören i den stående limousinen blev utan dricks denna kväll.

Om han inte fick köra sällskapet på bordet bredvid vill säga. Det bestod av sexton stycken damer med kortare kjol än trosa, klackar som trumpinnar och trettiotvå ben upp till Stratosphere Tower. Och två skäggiga gubbar med stora solglasögon och ännu större leenden.

Det var länge sedan jag var på en compad middag och jag hade glömt bort hur det är. Servitörerna surrar runt dig som flugor på en lort.

De är väldigt medvetna om att det är gratis för oss och de kan räkna med 30 procents dricks jämfört med de vanliga 20 procenten.

Jag missade att beställa den dyraste köttbiten på menyn, men servitören försäkrade att den var så mycket bättre än mitt val och insisterade att jag skulle ta den istället.

De frågar också alltid om de får ta sig friheten och beställa in lite olika grönsaker och potatisrätter. Vilket resulterar i att man drunknar i vitlökssauterade champinjoner och haricots verts både kors och tvärs, potatis på alla möjliga olika sätt. Och så klart tryffelmarinerad hummer Mac´N´cheese.

Vinerna de rekommenderar skulle kunna göra änglar tårögda.

Det var hur trevligt som helst med andra ord.

Jag kan konstatera att det är good to be the king, även om det verkar vara dyrt att få äta gratis.