The Grand Live

Ken Lennaard small

Tillbaka i sadeln igen. Det kändes varmt under rumpan direkt. Var det islossning, var det solen som värmde, var det rent utav vår?

Det kändes så när jag för första gången träffade en flopp på hela veckan. När jag inte gjorde det så körde jag över snorgärsarna när de stack upp sina små trynen.

Efter nittio minuter så hade jag ökat stacken från 20 K till 37 K med mörkarna 25-50 och 50-100.

Det kändes som vår.

Sedan floppade jag set mot högre set. Där rök halva stacken. Sedan floppade jag triss mot ett färgdrag som kom på turn. Och sedan tog jag en syn där fi var väldigt polariserad. Antingen var han helt tom eller så hade han det fyrtalet som han hade.

Allt på en kvart. Det var mer än islossning. Det kändes som om hela huset rämnade.

Men om man ska vara ärlig, och det ska man i poker, i alla fall mot sig själv, så hade jag kunnat slinka marker i alla tre situationer.

Det är bara att konstatera och erkänna. Jag är ringrostig och skulle behöva trumma en tio turneringar i rad för att komma i form. Som det är nu gör jag en massa små misstag och det duger inte längre. Det är väldigt frustrerande och irriterande när jag kan spela så mycket bättre än jag gör.

Det här får bli den sista turneringen för mig på ett bra tag. Ända tills jag har tid och lust att grotta ned mig i turneringspoker igen och dess aktuella trender på riktigt.

Eftersom det var min sista turnering på överskådlig tid ville jag inte slaska bort mina sista marker och lämna en dålig känsla efter mig i själen.

Jag bet mig fast och kvar. Men markerna smälte fortare än snön i april när liljekonvaljen redan tittat fram.

Till slut hittade jag en bra hand i ett bra läge och ställde mina 3 025 från hijack med mörkarna 150-300. Stora mörken synade min dam-åtta med sina par i nior.

Dörrkorten var ruter nio och jag var redan halvvägs upp ur stolen. Om jag stod i 210 gånger eller 610 gånger pengarna kändes egalt.

Jag hade inte kommit lång bort när jag såg två klöver på bordet. Fi hade spader och hjärter nio, och min åtta var i klöver.

Jag hann inte mer än två meter från bordet innan klöver kung kom på turn. Jag gick en meter till men sneglade lite och såg klöver ess studsa mot den gröna duken.

Jag fick vackert sätta mig ned och lida vidare. Efter middagspausen var mörkarna 200-400 med 50 i ante. Jag hade 4 400 och ställde från knappen och cutoff.

Sedan fick jag knektar en gång och kungar två gånger. Tyvärr ingen action, men ändå.

Den unga tysken som tycker att han var bäst i hela turren miniraisade, den duktiga engelsmannen synade med par i ess i position och jag fick en billig flopp med dam-två i spader. Jag floppade par och färgdrag och köpte ut essen.

Som lök på laxen fick jag byta bort till ett passivt bord som gjort för small ball poker.

Plötsligt hade jag 29 000, nog var det vår i luften.

Jag fick byta bord igen, men jag kände luft under vingarna och trodde att jag kunde flyga.

Det kunde jag inte utan ramlade ned till 16 000. Efter det bet jag mig fast och körde tråkig ABC-poker kryddat med ett par bra drag för att hålla mig flytande till dag två.

Dag två inleds med mörkarna 400-800 och ante 100. Hälften har åkt ut så medelstacken är 40 000. Jag har 20 700. Kanske inte så kul, men i alla fall spelbart.

När jag räknade upp min stack så kom en engelsk reporternisse fram. Han log med hela ansikten och sa ”a profit is a profit”.

Utan tvekan var han en tysk lägervakt i sitt förra liv. ”Ein möglich brödkant ist också middag.” sa han förmodligen då.