Svenska Spels ambassadör kallade mig för hora

Klickhora

Har du läst Simon Lindells blogginlägg? Du vet, det som handlar om hur prostens lilla dybban vuxit upp med fötterna fast förankrad på jorden, hur han med stora ögon och mössan i hand betraktar pokervärlden, och hur han varje natt tittar upp i himlen på stjärnorna och ödmjukt skakar på huvudet åt vilken tur han haft.

Det har jag också läst, runt femtio gånger. Sedan tröttnade jag. Han har säkert skrivit tvåhundra inlägg på samma tema. Nu gör han små filmer av samma story också. Det vore inte så illa om grabben hade humor, men tyvärr har han fortfarande inte fått det att rycka i min mungipa än.

Vad jag tycker spelar inte så stor roll. Det viktiga är såklart att guds lilla fåraskock gillar hans historia om och om igen.

Jag har aldrig tillhört fårskocken, men jag har alltid brytt mig om dem och vurmat för dem. Precis om jag bryr mig om landet i mitt hjärta. Det är därför jag blir så arg när jag ser skocken springa in i slaktbilen i hopp om en bättre skola och en värdig äldrevård, lurade av feta giriga direktörer och Svenska Spel ambassadörer i vargpäls.

Det är sådana som Simon Lindell som jag stör mig på, som sitter och pekar med slickepotten åt skocken att springa hit eller dit. Och får bra betalt för att sälja skit han inte ens tror på. Det är sådana människor som förstör den konstruktiva debatten och därmed hoppet om en bättre framtid för fårskocken.

Förut var jag övertygad om att Simon Lindell bara var naiv. Men när han försvarade det som inte gick att försvara, robotskandalen på Svenska Spel, med trams som att spelarna borde försöka spela bättre istället för att gnälla så ändrade jag uppfattning.

Han fick med rätta skit för det, även om jag anser att han borde fått ännu mer. Då blev solskensdybbelidybban sur. Han lät oss förstå att han till detta var nödd och tvungen, för pengarnas skull, och att han såklart egentligen inte tyckte det han skrev.

Då är man inte naiv. Då är man falsk.

Jag har efter det frågat ett tvåsiffrigt antal personer som träffat och spelat med dybban om de anser honom vare naiv eller falsk.

Alla sa falsk. Ingen behövde ens tänka en sekund.

Dybban kan inte ens torska en pott utan att försöka vända det till någonting trudeluttit. ”Nämen oj då, vad dråpligt. Du synade en pottbet allin på turn med en hålpipa. He he he. Min triss i ess får åka raka vägen in i mucken. Ha ha ha. Oj, så det kan gå.”

Stu Ungar sa ”visa mig en bra förlorare så ska jag visa dig en förlorare”.

Jag säger visa mig en glad förlorare så ska jag visa dig en falsk jäkel.

Simon ”dybban” Lindell är lika falsk när han bloggar. Han håller god ton där Svenska Spel kan tänkas se, men river loss ordentligt när de inte ser.

Förut trodde jag att dybban var intelligent. Det tror jag inte längre. Men han kommer nog över 100 i ett IQ-test, till skillnad från hans vapendragare Mattias Andersson som jag erbjudit ett vad på 200 000 kronor på att han inte lyckas. Inte antaget såklart.

De jobbar ihop så jag kallar dem för siamesiska tvillingar. När den ena får kritik är den andra där och försvarar, och tvärtom. Kanske skulle de kunna slå mig i ett IQ-test om de fick räkna ihop sina poäng, även om jag måste ses som favorit.

Efter att dybban tidigare fått på nosen i min blogg efter att ha mopsat så fick han klara riktlinjer från Svenska Spel att lämna mig ifred. Mattias Andersson däremot verkar lida av någon form av masochistiskt böjelse för han verkar aldrig få nog av att få stryk.

Han är så hopplös på alla sätt och vis och till slut orkade inte Simon Lindell se slakten längre utan kastade sig in till försvar.

Simon började ljuga direkt. Lögner klarar de sig inte utan. Tyvärr tror jag att de ljuger för sig själva och varandra, och då har de långt kvar till mål. Framförallt kommer man ingenstans med dem.

Många tycker att dybban skriver fint. Det håller jag med om, synd bara att det inte är underhållande också. Däremot så finns det flera i pokersverige som skulle skriva ännu bättre om de satt och filade på en liten text i en vecka som dybban gör.

Tänk dig om Simon Lindell skrev 50 inlägg i månaden som jag gjorde i ett halvår. Då skulle inte det vara så fint längre. Framförallt skulle underhållningsvärdet vara obefintligt.

När han attackerade mig i min blogg till försvar av Mattias så tappade han det fina språket snabbt. Det var meningsbyggnadsfel och stavfel om vart annat. Han visade också att hans ordförråd inte är bra. Han visste inte att retorik handlar om att hålla tal och att min blogg därför, bevisligen, aldrig skulle kunna innehålla den ”smutsiga retoriken” han angrep mig för. Vidare trodde han att ”belevad” betydde erfaren. Han var inte heller belevad i sitt sätt att kommunicera med mig.

Simon Lindell är billig också, riktigt billig. Ingen poäng är billig nog för att han triumferande ska komma dragandes med den. Jag vet alltid att den kommer innan han ens har skrivit den.

Ett av mitt livs bästa beslut är att inte lägga ned tid på att försöka förklara för korkade människor som ljuger för sig själva hur de tänker fel. Det går inte. Då hamnar man bara någonstans där de kan attackera och du får försvara dig. Det är förövrigt enda gången de vill vara sakliga.

Istället föreslår jag alltid att vi ska slå vad istället. Det är ett bra sätt att få stopp på kacklandet. Ibland även lönsamt.

Tidigare när jag velat slå vad med dybban så har han alltid vägrat med anledningen att han inte litade på mig och var rädd för att inte få betalt. Det är såklart inte ett argument, det fattar till och med dybban. Det var bara en billig poäng, som han använt fem-sex gånger.

Men så plötsligt en dag ville dybban slå vad med mig. Tvivelsutan för att han trodde att han satt på nötkakan. Det förvånade mig storligen att han bara ville slå vad om 2 000 riksdaler. Ingen stor summa om man är säker på att vinna om du frågar mig. Och en väldigt liten summa att sälja sitt ord för.

Simon Lindell fick välja insats, domare och förutsättningar. Han började kackla om förfarande i domstolsprocessar, i vilken ordning vi skulle lägga fram bevis och så vidare. Jag gick med på allt.

Sedan la han inte fram några bevis. Inga alls. Han verkade tycka att hans ord var (Jamie) Gold. Det skulle inte duga i någon domstol i hela världen. Det dög inte heller för vår domare och jag vann vadet.

Solskensdybbelidybban blev arg, riktigt arg. Han insinuerade att domaren var både korkad och köpt. Han sjönk riktigt låg. Jag påpekade det för honom och vips tog han tillbaka sina anklagelser. Ännu en gång ville han lura oss att tro att hans brakare luktar smultron.

Simon Lindell ville slå vad igen om samma sak. Det ville jag med. Domaren ville inte det. Simon fattar nog inte än idag varför. Själv tror jag att dybbans aktier sjunkit rätt rejält hos domaren.

Simon Lindell hann också med att kalla mig för ”klickprostituerad” i min blogg. Anledningen är att han är övertygad om att jag får betalt för att skriva.

Jag tänker inte argumentera mot hans åsikt. Om han tycker att jag är en hora så får han tycka det. Men i sådant fall så är jag en lyxprostituerad.

Jag skriver om precis vad jag vill. För att utveckla metaforen så är jag en hora som väljer mina kunder, och drycker champagne och äter rysk kaviar varje dag.

Simon ”dybban” Lindell skriver också för pengar. Han är alltså också en hora, allt enligt honom själv. Men han får inte skriva vad han vill. Ibland skriver till och med sådant som han inte vill skriva.

Vad för slags hora är det? En gatuhora som gör vad du vill för 100 kronor extra, det är vad för slags hora det är.

Nästa gång du ser honom så snälla skratta inte åt honom för att han har bajs på hakan. Han gillar inte skit egentligen, han gör det bara för pengarnas skull.