Svensk pokermedia har ett spelansvar

Murat Sahan

Mig veterligen så saknas det allmän journalistisk kompetens hos den gruppen av människor som skildrar och bevakar svensk poker.

Har jag fel så är det ännu värre.

Jag pratar inte om förmågan till att stava rätt och göra korrekta interpunktioner. Jag pratar heller inte om förmågan att återge saker korrekt. Där har jag inget speciellt att anmärka på.

Vad jag pratar om är en avsaknad av pressetisk kunskap, förmåga att skilja på åsikt och sak, samt framförallt förmågan att vara källkritisk.

Vilket sammantaget mynnar ut i en kraftig slagsida på det som skrivs om svensk poker idag.

Det är inte så konstigt kanske då nästan alla som skriver om poker idag gör det utifrån ett intresse i grunden. Det gör inget alls. Det är till och med bra eftersom de vet vad de skriver om.

Alternativet att utbildade journalister utan intresse skriver om poker är mycket värre.

Vi är nog många som vill glömma bort Emma Boëthius journalistiska pokerkarriär.     

Inklusive hon själv.

Hon gillade inte poker eller pokerspelare och resultatet blev därefter. Även om hon säkert kunde skriva bättre än Lina Olofsson så var den sistnämndas jobb så mycket bättre beträffande rapporteringen av Pokermiljonen med mera för att hon gillar poker, gillar pokerspelare och är en själv.

Men det är nästan beklämmande att det aldrig skrivs om pokerns baksida. Något som de som skriver om poker idag alla borde ha koll på.

När jag var chefredaktör för Poker Magazine så hade vi en klar vision och agenda för att balansera upp den dröm vi sålde.

Thomas Nilsson från Spelinstitutet är en tidigare spelmissbrukare som skrev en krönika varje nummer. Vi hade gemensamt utarbetat vad och hur han skulle skriva för att nå fram till pokerspelare.

Vi gjorde reportage om spelare som trampat igenom isen.

Som chefredaktör försökte jag belysa baksidan i mina texter.     

Idag är belysningen av baksidan i princip obefintlig. Trots att behovet förmodligen är större än någonsin.

Jag ser tre problem med svensk pokermedia idag.

1. De som betalar är inte intresserad av att baksidan ska belysas.

2. De som skriver om svensk poker sitter precis varenda en i knäet på någon som betalar för kalaset.

3. Det saknas journalistisk integritet. Riktiga journalister skulle se ett problem med att konstant bli bjuden på mat och sprit av de företag och de spelare de har i uppgift att rapportera om.

Jag vill inte peka finger åt något håll. Om någon känner sig träffad så är det bra. Om resten inte anser att det är träffade så är det också bra.

Min poäng är att svensk pokermedia har ett spelansvar.

Nätpoker kan vara den farligaste spelprodukten som finns när det gäller att utveckla ett spelmissbruk. Det måste alla i svensk pokermedia vara medvetna om och alltid ha på näthinnan när de utövar sitt jobb.

Ingen nämnd, ingen glömd, och absolut ingen utpekad.

Följande personer har jag fått uppfattningen om att de bryr sig. De skriver om poker och får bra betalt för nöjet.

Murat ”Turken” Sahan, Erik ”Valterego” Rosenberg, Lina Olofsson, Dan Glimne, Simon ”dybban” Lindell.

Jag uppmanar er alla att delge oss andra era synpunkter beträffande ert eventuella spelansvar.

Enligt mig så har ni alla ett personligt spelansvar därför att ni tjänar pengar på att skriva om poker.

Och säljer en dröm. Som lätt kan bli en mardröm.