Störens tjocka fingrar och ännu fetare diamantring

Tjocka fingrar

Ove ”Stören” Friberg kallades även för Pastorn. Varför har jag ingen aning om, men han blev svensk mästare 1980.

Om man ska rabbla legender i pokersveriges historia så måste Stören vara en av de första som nämns. Han var alltid oklanderligt klädd med skjorta, bakåtkammat hår med brylkräm, och nyputsad och vaxad mustasch.

Han stack verkligen ut positivt ibland alla luffarna på spelklubbarna.

Denna stockholmare ska tydligen varit omåttligt populär bland damerna. Och med tanke på att han var mycket väluppfostrad, belevad och en hejare på pardans så är det lätt att förstå.

Han var dessutom riktigt vass på poker och en av de få gamlingarna som lyckades lära sig de nya spelen som Texas och Omaha.

Men Backgammon borde han ha spelat lite mindre.

Förutom blankputsade skor så var han alltid utrustad med diverse guld. Det som verkligen stod ut var en diamantring på hans ena lillfinger.

Att säga att den var stor är en underdrift. Och den var omringad av rubiner.

En dag var det rån på Kortoxen. Det här var före mobiltelefonernas tid så när spelarna var ihopfösta så hade rånarna gott om tid.

De ville hemskt gärna ha Störens diamantring. Men se det gick inte. Den satt fast som Excalibur i stenen.

Rånarna försökte hjälpa till och hämtade matolja, tvål och annat, men till ingen nytta. Diamantringen satt fast.

Rånarna var frustrerade. Allt annat var klart och nu ville de gå. Men inte utan ring.

Stören förklarade att ringen suttit där i trettio år och att hans säkert gått upp något liknande i kilon, och att det var garanterat omöjligt att få av den.

Men rånarna insisterade.

Stören ryckte på axlarna och gjorde ett nytt försök så att svettdroppar dök upp pannan. Utan att ringen kom av fingret.

Han tittade på dem och skakade på huvudet medlidsamt.

Då gick en av rånarna ut i köket och hämtade förskäraren.

- Vänta lite gubbar, sa Stören. Vi gör ett sista försök.

Du kan inte tro´t, men Stören lyckades plötsligt lirka av ringen och räddade fingret.