Ska vi prata politik?

SD

Sverige befinner sig i en till synes ohjälplig parlamentariskt soppa. Den går, som jag ser det, inte att lösa med mindre än att Sveriges tredje största parti bjuds in till förhandlingar om makten.

Den gordiska knuten kommer aldrig att lösas med ett så enkelt svärdhugg. Då återstår bara alternativet med en alldeles för svag regering. Det kommer inte att fungera bra, och då är faktiskt ett nyval ett bättre alternativ.

Den som tror att ett nyval skulle sluta likadant har tyvärr väldigt dåliga historiekunskaper, och har noll insikt i hur fårskocken sätts i rörelse och riktning. Med en bra vallhund kan det bli ett helt nytt resultat. Hoppas på vad du vill, men landet kräver en starkare regering än vad som är möjligt nu.

Vänsterpartiet trodde att de var inbjudna till finrummet och kom raka i ryggen till godisbordet för att kräva ministerpost. De blev utsjasade tomhänta utan minsta diskussion. Vänsterpartiet blev alltså totalt bortbluffade av sossarna innan valet. Det fann pokerspelaren i mig mycket lustigt.

Utan tvekan hade sossarna ägnat sig åt avancerade uträkningar med hela rangen som underlag och kommit fram till att en avancerad linje med Miljöpartiet, Folkpartiet och Centern borde kunna plocka hem potten.

Men då de båda Allianspartierna checkade bakom så gick allinplanen om intet. Nu har turn kommit med flera möjliga stegar och dubbla färgdrag i rött och grönt. Topptrissen är inte nöten längre. Bästa spelet kan faktiskt vara att bara lägga sig och begära omgiv om det blir för mycket action. För du fattar väl att de spelar PLO? Alla kan vinna, och ingen tänker lägga sig innan rivern landat.

Omgiv ter sig faktiskt som det rimligaste alternativet.

Mitt politikerförakt är genomtänk, välgrundat och förankrat i min värdegrund. Jag sympatiserar inte med något parti, och knappt någon politiker heller för den delen. Jag tycker att alla verkar vara idioter, bara av varierande grad.

Inaveln är såklart huvudorsaken. Det är lätt hänt när de flesta saknar en teoretisk utbildning (ingen högskoleutbildning) och, än värre, saknar praktiskt utbildning (har aldrig haft ett riktigt jobb).

Om de kämpade för sina ideal och sin övertygelse skulle jag kunna respektera dem, men tyvärr visar de bara vilja och passion för makten.

Mitt förakt för politiker slås rejält av mitt förakt för journalister. De ska vara intelligenta. Deras utbildning ska vara väldigt bra. Men deras moraliska rättesnöre, pressetiken, verkar dumpas utanför porten redan innan första steget in på jobbet.

I teorin ska de drivas av en passion för sitt viktiga arbete där integriteten ska vara en stålfjäder i ryggraden. I praktiken säljer de sig själva varje dag. En dag har själen åkt med av bara farten.

Journalister jagar klick med patetiskt sensationsmakeri. Det är fördummande, skadligt, och faktiskt odemokratisk. När de vallat fårskocken så långt att de måste leverera En Ding Ding Värld för att väcka uppmärksamhet och få klick så undrar i alla fall jag var det hela ska sluta.

Det är medias fel. Precis alltihop. Makt är en kraftig drog så politikerna har en ursäkt. Det har inte journalister. Media ska vara det granskande organet, och demokratins sista försvarslinje. Nu missbrukar de istället deras makt och styr politikerna att fatta vansinniga beslut för att media förvandlat fårskocken till en pöbel.

Men låt mig återgå till valet och dess huvudresultat.

Det finns ett gäng människor i Sverige som verkar tro att de vet bättre än oss andra, och som ser ner på avvikande minoriteter.

Det är läskigt hur bestämda de är i sin åsikt om andra som kommer från andra förutsättningar, med andra erfarenheter, och som inte är som dem. De klumpar ihop människor efter utseende och klädsel, ja till och med tro, och dömer ut dem helt. De vill inte resonera, inte lyssna, bara döma. De tror att de förstår bättre. Att de ser saker som andra inte ser. Att alla andra som inte tycker som dem är idioter.

Som att en hudfärg, frisyr eller klädesplagg skulle definiera någon? Eller ens en åsikt, övertygelse eller tro?

De jag pratar om har en extremt privilegierad position i världen. Tyvärr har de en väldigt lite förståelse för som inte haft lika mycket tur som dem.

Det gör mig rent utav sagt skitförbannat att de är så tvärsäkra på vad det stora felet beror på, och kan bli så upprörda mot de som tänker annorlunda att de ger sig ut på gator och torg för att med slagord, ägg och till och med våld förgöra de som har en annan åsikt.

Det är djupt odemokratiskt. Det är hemskt hur de kväver all möjlighet till saklig debatt, eller ens samtal. Det är hemskt att pöbeln på gator och torg inte förstår hur de styrs av människor i skuggorna.

Jag pratar såklart om de såkallade ”antirasisterna”. De är alltid dem som det inte går att diskutera med. De rabiata ”antirasisterna” är så tvärsäkra in i döden, och vägrar lyssna på någonting annat, att det inte ens är lönt att prata med dem.

Jag gillar att prata med alla möjliga. Desto mer extrema desto roligare tycker jag. Jag har pratat med nazister och kommunister, jag har pratat med Jehovas Vittnen och ateister, och jag har pratat med folk som verkar vara från en annan planet. Desto mer annorlunda och anormala desto mer utmanande, och därmed utvecklande.

De flesta jag träffar gillar att prata och diskutera, men inte de självutnämnda ”antirasisterna”. De kan inte. De är så förblindade av sin övertygelse och sina fördomar att de inte kan se någonting annat än deras definition på rätt och fel. Och får totalt hjärnsläpp om någon driftar sig att yttra någonting som kan tolkas som en avvikande åsikt.

Aldrig kommer de förstå att de själva är huvudorsaken till att Sverigedemokraterna fick 13 procent.

Aldrig kommer de förstå att deras plattityder som bildar deras åsikter är så grundlösa att det är patetiskt.

Och aldrig kommer de förstå att de själva beter sig lika fördomsfullt och dömande som de anklagar andra för.