SJ vs SL och Björin vs Hildebrand

Järnväg

Ryan Air är så sämst att man skäms när man åker med dem.

”Ååååååååka pendeltåg, jag är en loser baby” sjöng Markoolio. Han har uppenbarligen aldrig åkt med Ryan Air.

Men det är så billigt när man sitter framför datorn. Hur uselt kan det vara liksom? Uppenbarligen rätt uselt eftersom man svär att aldrig göra det igen när man gjort det. Ändå så bokar man igen.

Denna gång hade jag tur för när gaten plingade upp på skärmen så var jag i närheten och hamnade först i kön. Två minuter senare började ombordstigningen. Planet var heller inte fullt, vilket är ett stort plus när man är packad som sardiner. Det var faktiskt värt att åka över Europa för 38 euro denna gång.

Tåg, det är grejor det. Civiliserat, och så landar man i City. SJ fubbar såklart genom att inte värma upp spåren som de ska. Den bluffen funkar för det mesta. Men ibland skiter det sig ordentligt med förseningar över hela landet och krigsrubriker i släptåg.

Det är i alla fall första, andra och tredje klass bättre än SL. Det har blivit både dyrt och omöjligt att planka. Folk verkar också ha ännu mer bråttom och vara ännu surare än när jag bodde i stan för några år sedan.

Efter att ha brottats med diverse hemska kriminella nätverk i ett par dagar i Gustav Adolfsparken var det dags att erövra nya ställen. Man tröttnar rätt snabbt på att slåss med cykelkedjor och järnrör nämligen.

Jag befinner mig någonstans på den Uppländska slätten och deltar i en hemskt illegal pokerturnering. Vi kan förvänta oss minst ett par grova misshandelfall av ess-knekt och ett eller annat fyllerelaterat mord på en bankrulle.

Min plan var att ta tåget till Uppsala och tigga hämtning av arrangörerna med motiveringen att det skulle vara mitt appearance fee. Jag funderade på att begära en Loka Citron och en chokladboll också, men avstod då jag inte vill verka divig.

Jag har mitt rykte att tänka på.

Resan från Stockholm till Uppsala tar 37 minuter och kostar 84 kronor. För 16 buck till skulle jag få glida i Första Klass. Jag var klart sugen på att lyxa till det för att känna mig som en vinnare inför turneringen.

Men så föreslog Per Hildebrand att jag skulle ta pendeltåget till Märsta så skulle han kunna plocka upp mig för vidare färd. Jag tackade ja på grund av sällskapet.

Kanske förhastat insåg jag senare. Resan till Märsta skulle ta 38 minuter och kostade 88 kronor. Det var försent då. Jag tröstade mig med två Cocosbollar de luxe.

Den käcka nittiotalisten på bageriet la ned två chokladbollar i påsen utan att jag såg det, men jag undvek megatilten genom att titta i påsen. Det blev en diskussion om vad skillnaden är mellan cocosboll och chokladboll. Hennes väninna kom och förklarade att det jag ville ha heter ”Mums mums”.

Jag funderade på att ge dem en historielektion om negerbollar, mums mums och augusta janssons, men avstod och konstaterade för mig själv att konceptet ”kunden har alltid rätt” ännu inte hittat upp till norra Europa.

Jag tog av mig jackan och bredde ut mig i pendeltåget inför den långa resan. När jag mumsade som mest på mina cocosbollar så ringde det.

Per var försenad och hade inte ens hoppat in i duschen än. Jag blev informerad om att Christer Björin skulle hämta upp mig istället. Han var i Upplands Väsby och skulle vara där precis lagom tills när jag kom dit.

Om det är en uppgradering eller ej beror helt på dagsformen men jag misstyckte inte.

Precis när jag konstaterade att jag inte sett Björin på snart två år så plingade det till i högtalaren.

”Nästa Upplands Väsby.”

Plötsligt blev jag osäker. Skulle Björin vänta på mig i Upplands Väsby? Nu var jag säker på att Hildebrand hade sagt det. Varför skulle han ens nämna Upplands Väsby om jag skulle bli upphämtad i Märsta? Men jag hade uppfattat det som om jag skulle bli hämtad i Märsta och att Björin var i Upplands Väsby. Men varför skulle han allas nämna Upplands Väsby i sådant fall? Hade jag verkligen lyssnat så dåligt?

Det är inte lätt med kommunikation. Särskilt inte när man gärna vill komma av pendeltåget så snabbt som möjligt. Och är i färd med att träffa en levande pokerlegend, eller två nu faktiskt.

Jag ringde Per, men han stod nog i duschen för han svarade inte. Signalerna kom och sekunderna gick. Jag samlade ihop mitt pick och pack och ställde mig vid dörröppning mot perrongen i Upplands Väsby.

Signalerna fortsatte att ljuda i mitt öra, jag försökte med total recall, och sedan kom det jag inte ville höra.

”Dörrarna stängs.”

Det var en äkta coinflipp och jag ville hoppa av, men jag stod kvar. Dörrarna stängdes och mina försök att köpa mig tid genom att trycka på den gröna öppna-dörren-knappen var förgäves.

Det var tio minuters vånda kvar till Märsta. Desto mer jag tänkte desto mer insåg jag att jag borde hoppat av. Per hade sagt ”Christer är i Upplands Väsby och hämtar upp dig där.” Det var jag säker på nu. Nästan. Hade han sagt ”där”?

I det gamla gardet tillämpar vi fritt hån. Per är alltid bäst i klassen, men frågan är om inte Björin är strået vassare. Jag såg inte fram emot att bli retad hela helgen och jag sjönk ihop lite i skosulorna.

Märsta är en liten håla med en ännu mindre station. Jag tittade förgäves efter Björin.

Men så plötsligt stod han där, livs levande, och leende. Han såg ut som en liten buspojke, och det är faktiskt vad Björin är.

”Jag funderade på att gömma mig och skoja med dig” sa han.

”Det hade varit ett bra tillfälle” sa jag.