Simon ”dybban” Lindell och hans lögn del 4

dybban4

I Simon Lindells och Mattias Anderssons värld så ljuger jag så fort jag påstår något som går emot deras subjektiva föreställningsvärld. Det sker rätt ofta då de är både naiva och vilseledda, och har stora egon.

De har anklagat mig ett antal gånger för att ljuga. Varenda gång så har jag föreslagit ett vad om sakens verkliga natur, då det visat sig vara helt meningslöst att diskutera med dem.

Man skulle kunna tro att det blivit många vad, men faktum är att det inte blev ett enda. När det kom till kritan så ville pojkarna inte sätta pengar bakom sina påståenden. När det kom till kritan så var de alltså inte så övertygade som de gav sken av.

Det kanske inte ens var det viktiga? De kanske sket i sanningen totalt? De kanske bara var ute efter att smutskasta mig?

De smutsade ned sig mycket själva då jag slog tillbaka. Något de inte verkade vana vid.

Simon lärde sig sin läxa och höll käften efter ett tag. Men han verkar långsint då han runt ett halvt år senare ånyo attackerade mig med ett påstående om att jag ljög.

Han hade bidat sin tid och trodde nu att han fångat mig. Vi enades snabbt om ett vad.

Jag uppmanade Simon att komma med förslag på domare. Han föreslog fyra personer. Jag accepterade den första på listan.

Det var Erik Sylvén. Simon återkom snabbt och sa att Erik hade tackat ja till att vara domare oss emellan. Jag ställde mig frågande till den accepten då förutsättningarna inte var helt enkla, och att det för snabbt att få ett ja.

Jag frågande Simon på min blogg om Erik kände till alla förutsättningar. Simon svarade ja.

Jag ringde upp Erik. Mina farhågor besannades. Simon hade bara frågat om han kunde ställa upp som domare utan att gå in på detaljerna. Erik hade inte fått förklarat för sig vad vadet handlade om eller dess subjektiva natur. Han trodde att vadet handlade om någonting simpelt som vilken flod som var längst av Mississippi eller Nilen.

Jag förklarade för Erik vad vadet handlade om och förklarade även att det fanns risk att en av Simon och jag skulle bli sur på domslutet. Erik sa att då ville han fundera på saken, och om han hade vetat allt så hade han aldrig sagt ja direkt till Simon.

Här har vi falskhet nummer ett av Simon (till Erik) och lögn nummer ett av Simon (till mig offentligt på min blogg).

Efter mitt samtal uppmanade jag Simon att dubbelkolla med Erik som då klokt nog tackade nej.

Vi gick vidare och jag accepterade förslag nummer två på listan, Björn Nordberg.

Simon återkom lika snabbt som gången innan och sa att Björn hade tackat ja.

Jag var lika skeptiskt denna gång.

Jag ringde upp Björn. Mina farhågor besannades. Simon hade bara frågat om han kunde ställa upp som domare utan att gå in på detaljerna. Björn hade inte fått förklarat för sig vad vadet handlade om eller dess subjektiva natur. Han trodde att vadet handlade om någonting simpelt som vilken flod som var längst av Mississippi eller Nilen.

Jag förklarade för Björn vad vadet handlade om och förklarade även att det fanns risk att en av Simon och jag skulle bli sur på domslutet.

Jag gick till och med så långt att jag rekommenderade honom att tacka nej. För hans egen skull - jag var övertygad om att vinna ett eventuellt vad - för att han riskerade att användas som ett instrument av någon som blev sur på domslutet.

Björn trodde inte att så skulle bli fallet då han ansåg både Simon och mig själv som vänner till honom, och dessutom kloka och balanserade sådana.

Med facit i hand visade det sig att jag hade rätt som vanligt. Simon blev sur och betedde sig som en barnrumpa, och smutskastade Björn i sin blogg.

Men nu går jag händelserna i förväg. I nästa inlägg i serien får du äntligen läsa om vadet och vad det handlade om.

Men redan nu kan vi bokföra två falskheter och två lögner på Solskensdybbelidybban konto. Det kommer mera.