Simon ”dybban” Lindell och hans lögn del 5

dybban4

Äntligen har vi klarat av bakgrunden och upprinnelsen. Nu sätter vi tänderna i det vitala, nämligen vadet. Som var någonting helt annat än den rappakaljan Simon hittat på.

Vadet

Vadet gällde följande mening som jag skrivit på min blogg:

"Det säger ännu mer om dig när du outar domaren för första gången trots hans uttryckliga önskan om motsatsen." 

Vi är överens om att vadet gällde det fetstilta. Simon Lindell påstod att det var en lögn av mig och jag att det inte var det.

Anledningen till det förtydligandet var för att jag omöjligt kan veta om det är första gången Simon outar domaren eller inte. Det är underförstått att det är en spekulation, om än en rimlig sådan.

Det skulle faktiskt vara ännu svårare för mig att bevisa det än för Simon att bevisa att jag ljög, och därför skulle jag aldrig slå vad om det. Simon får naturligtvis slå vad om vad han vill.

Domaren var enväldigt Björn Nordberg. På förekommande anledning ville han ha som förutsättning att ingen av oss skulle bli griniga om vi förlorade vadet och att vi skulle respektera hans dom utan tjafs. Simon Lindell gick med på det som att det var den självklaraste saken i världen.

Jag höll mig hela tiden avvaktande när reglerna och detaljerna sattes upp. Simon var den drivande med Björn som understöd. Jag svarade ja eller nej, och vid ett nej varför.

Jag har för mig att det var Simon som började prata om domstolar, bevisbörda och ordningen för framställan, men jag garderar mig lite med Björn så att inte någon tomte får frispel och byter samtalsämne. Det var i alla fall jämförelser med en domstol och en sådan skulle användas som förebild.

Till slut var vi överens.

Simon skulle lämna in sakframställan och sina bevis skriftligt via mail. Efter det skulle jag lämna in min sakframställan och mina motbevis. Efter det skulle vi få chans varsin replik. Nya argument och bevis skulle alltid ges möjlighet att bemötas.

Det fanns en deadline som jag motsatte mig då jag inte ville offra min tid när det fanns bättre saker att göra, som att byta blöjor på Coco till exempel.

Helt ärligt så fattade jag inte hur jag skulle kunna förlora med en domare som kunde resonera och hålla tungan i mitten. Något jag trodde om Björn.

Helt ärligt tyckte jag att Simon verkade helt slut i huvudet. Hur skulle han någonsin kunna bevisa att min uppfattning var en lögn? Skulle han komma med en tankeläsarmaskin som spottade ut utskrifter som avslöjade mig? Det är den enda varianten jag faktiskt kunde tänka mig. Men då hade jag vunnit i alla fall, för jag var helt övertygad om att Dan uttryckligen sagt att han inte ville bli outad.

Jag var genuint nyfiken på vad för sak Simon skulle anföra som bevis för att jag inte tänkt som jag påstod att jag tänkt.

Helt ärligt är jag lat. Jag hade inte ens gått in och tittat vad Dan Glimne skrivit. Allt jag visste var att han skrivit många mail i saken och att jag är ärlig mot mig själv. Jag visste att min övertygelse kunde backas upp av någonting där någonstans.

Sedan kom Simons såkallade bevis. Han hade redan tillgång till alla mail då han agerat hemlig coach åt Mattias Andersson under vårt vad. Något Mattias nekat till då jag spekulerade i det för att han helt plötsligt, och för första gången, lyckades föra ett resonemang.

Jag kunde knappt hålla mig för skratt när Simons bevis kom. Han hade gjort ett väldigt selektivt urval av vad Dan skrivit. De flesta vet att Dan har en förmåga att sväva ut i text. Av de runt 40 mail han skickat så hade Simon valt ut några lösryckta citat som ”bevis”.

Det var vare sig falskt eller oärligt av Simon. Det är så man gör i domstolar. Däremot var det riktigt korkat av honom. Han måste rimligtvis veta att det finns andra citat som pekar åt motsatt håll. Eller är hans selektiva minne så skevt?

Men allt det där är egentligen bara kuriosa. Några lösryckta citat från Dan bevisar inte att jag ljuger. Det var vad vadet handlade om.

Jag skriver det en gång till så att det inte råder några som helst tvivel.

Vadet handlade inte om vad Dan Glimne tyckte och tänkte.

Vadet handlade om ifall jag ljög eller inte. Simon var tvungen att bevisa det för att vinna vadet.

Mer roligt var att Simon faktiskt inte bevisade någonting alls. Självfallet var både Björn och jag övertygade om att det inte var påhittade citat, men Simon bevisade ingenting. Han hade behövt visa upp hela mailen eller åtminstone fråga oss om vi godtog det som bevis.

Det är som att åklagaren håller upp en pistol och säger att det är mordvapnet, men inte förklarar hur och varför. Ingen domstol i hela den upplysta delen av världen skulle godkänna det som bevis.

Det vore ett processfel av domaren att påpeka det för åklagaren. Det vore vansinnigt av en advokat att påpeka att åklagaren glömt att bevisa saker, och dessutom trolöshet mot huvudman och grund för ogiltigförklarande av hela rättegången.

Jag svarade kortfattat att Simon inte bevisat någonting och att jag därför skulle vinna vadet. Jag gick inte in på det faktum att Simon inte lagt fram några bevis överhuvudtaget då hans påståenden bara var just det, påståenden.

Jag trodde inte att Björn skulle vara så klok och modig att han dömde till min fördel redan där, men jag fick fel.

Däremot var jag övertygad om att även om Björn utgick från att citaten från Glimne var äkta så ändrade det inte på någonting.

Simon skulle bevisa att jag ljög. Det hade han inte gjort, och därför skulle jag vinna vadet.

Om Simon tror att han gjort det så blir jag allvarligt oroad över den föreställningsvärld han lever i.