Simon ”dybban” Lindell och hans lögn del 10

dybbansnasa

Trodde du att jag var klar? Jag är aldrig klar. Jag ger mig aldrig. Mattias Andersson trodde att han hade en stark vilja och uthållighet. Idag vet han att det finns dem som har starkare vilja och större uthållighet.

När jag var med i en dokusåpa som hette Riket så hamnade de flesta av oss i fattigstugan som vi kallade för lopplådan.

Det var så kallt att vi kunde blåsa rök, vi hade ingen mat, och det enda vi kunde roa oss med var att berätta historier för varandra i mörkret.

Vi var alla utvalda för att vi var envisa tävlingsmänniskor. Alla satt i lopplådan och skröt om deras vilja. Utom jag. Jag lät dem snacka.

Ingen ville gå upp i duell som var enda vägen ur misären för då riskerade man att åka ut. Ingen ville heller dricka varm getmjölk och äta sniglar från marken. Men jag drack den sura getmjölken och jag tuggade i mig sega sniglar.

Efter cirka två och en halv vecka stod folk inte ut längre. De hade ingen ork, energi eller vilja kvar. De klättrade på väggarna och det var nu slagsmål i kön om att få duellera för att slippa lidandet. Att riskera att bli utslagen var ett bättre alternativ tyckte alla.

Alla utom jag. Jag hade knappt hunnit sätta mig till ro. Jag hade kunnat leva i den där skiten i månader utan problem.

Många tror att de är envisa och har stark vilja. Precis som att många tror att de är bra på poker. De flesta har fel.

Min ork kan ta slut, min energi kan ta slut, men min vilja tar aldrig slut.

Jag har spelat handboll i Djurgårdens IF i division tre, lagkapten såklart, och efter en viktig match som vi vann mot alla odds efter att jag visat vägen med min vilja sa min tränare:

”Fan, hade jag haft sex Ken Lennaárd i mitt lag så hade jag aldrig förlorat en match.”

Det var en väldigt fin komplimang. Och sann.

Det här är inget litet bloggkrig. Det här är mitt liv. Om du attackerar mig så attackerar jag dig. Det är väldigt enkelt, och ingenting fel med det. Det borde inte ens vara kontroversiellt.

Du får gärna kritisera min blogg och mitt skriveri, min poker i teori och praktik, och vad jag sagt och gjort. Men jag acceptera inte lögner, även om du tror på dem, och inte heller personangrepp utan grund, även om du tror på dem. Det finns inget kontroversiellt i det.

Det är inte den som attackerar som bestämmer spelreglerna eller gränserna. Om du attackerar mig så försvarar jag mig som jag vill. Och för mig finns inga gränser. Jag lovar dig att jag kommer att gå längre än dig, och sedan går jag en bit till så att du verkligen fattar. Och när du äntligen fattar så går jag lite till så att det verkligen fastnar.

Det finns en hemsk tradition i Sverige att man inte behöver ta ansvar för sina handlingar, eller brist på handlingar. Som till exempel verkar beteende som vidarebefordrande av skitsnack eller kastandet av en sten för att någon annan kastat först vara helt normaliserat, och ske utan minsta reflektion.

Simon Lindell är en offentlig person i pokersverige. Som sådan är han en förebild och opinionsbildare. Det är dags att han tar det ansvaret.

Jag kan inte tänka mig någon annanstans där följande beteende skulle accepteras.

Simon är vän med, uppmuntrar, och länkar till en komplett idiot vars enda intresse är att smutskasta alla som försöker göra något gott för svensk poker. Han ljuger hela dagen lång. Och har gjort så i åratal.

Han påstår att han jobbat på mentalsjukhus och därför kan döma ut oss alla som psykopater, narcissister, megalomaner, mytomaner och skurkar som alla är en del av Den Stora Hemliga Konspirationen.

Har du sett Shutter Island förresten?

Pokersverige borde unisont tiga ihjäl Träsktrollet som bara vill förstöra. Prata inte om honom, skriv inte om honom, och kräv ett ställningstagande av de som är vänner med honom, som Simon Lindell och Mattias Andersson.

Är man inte emot Träsktrollet så är man med honom, och i praktiken emot alla goda krafter som finns i pokersverige.

Jag har alltid trott att Simon Lindell och Mattias Andersson tillhör de goda krafterna i pokersverige. Det är dags att de visar det nu.