Så du vill bli pokerproffs och flytta till Vegas? Del 15

Mannen
Foto: gamba.cl

Att göra en hushållsbudget är bra. Om du är pokerproffs är det riktigt bra, nästan nödvändigt. Men inte lika nödvändigt som att vara ärlig mot dig själv.

Här har du del 14:

http://www.pokerlistings.se/sa-du-vill-bli-pokerproffs-och-flytta-till-vegas-del-14-654532

Om du vill vara seriös så måste du dela upp bankrullen från dina övriga pengar. I pokerböcker från nittiotalet kan man läsa rekommendationer om att skaffa två plånböcker. Det känns inte så aktuellt längre, särskilt inte för dem som grindar på nätet.

Däremot rekommenderar jag att du räknar ut hur mycket du behöver för att leva som du vill varje månad. Den summan tar du ut som ”lön” varje månad. Om det går bra tycker jag att du ska ta en summa, fem procent av vinsten varje plussittning, och investera dem i ”säkra” saker som fastigheter och aktier. Skit i ”vänners” halsbrytande förslag och löften om fantastiska avkastningar.

Det är också viktigt att veta vad man ska ha för slags avkastningskrav på sitt pokerspelande. På nätet är det hyfsat enkelt då man kan kolla väntevärdet efter att ha trummat 200 000 händer, och även om man haft tur eller otur i allinsituationer.

I verkligheten är det nästan omöjligt att räkna ut sitt väntevärde. Förr i tiden hade någon räknat ut att en vinst på en big blind i timmen var vad man kunde förvänta sig. Jag tror att det var David Sklansky.

Det roliga med det var att alla som ansåg sig vara proffs kände sig berättigade till den vinsten per timme, annars tyckte de att de hade oförskämd otur.

Att det också betydde att alla proffs var exakt lika bra - helt orimligt såklart - var det ingen som tänkte på.

Det betydde också att alla som hade en större avkastning än så hade haft tur. Något inget pokerproffs någonsin skulle erkänna ens under tortyr.

Vanliga knegare arbetar 2 000 timmar per år. David Sklansky bevisade matematiskt att även om ditt väntevärde var plus en big blind i timmen så kunde du ligga back efter ett helt års arbete vid pokerbordet.

Inte undra på att pokerspelare blir tiltade, gulade och hjärntvättade av fru fortuna.

Det krävs mycket rutin innan du själv kan avgöra om du har haft tur eller otur. Det krävs också att du är ärligt mot dig själv, något som verkar ännu svårare för stora pokeregon. Även om du kan göra en rimlig uppskattning så vet du inte om den senaste månaden på Bellagio erbjudit normalt värde eller om det varit Klondyke.

Min första resa till Vegas var på två veckor hösten 1996. Första natten tillbringades på ett hotell på en sidogata bakom Encore som nuförtiden heter Royal Resort.

Jag vaknade klockan fyra på morgonen eller däromkring. Den snabba duschen blev extra snabb då det inte fanns något varmt vatten.

Jag klagade i receptionen och fick pengarna tillbaka. Försökt med den i Frankrike eller Grekland. Eller i Turkiet, du lär ha större chans att stoppa in båda dina knytnävar i röven på dig själv, samtidigt.

Jag vandrade med snabba steg och stora ögon på stripen in och ut genom kasinon. Efter ett par timmar så blev det en frukostbuffé på Excalibur för $1,99.

Allt var grymt med Vegas, förutom pokerrummen. De var tomma vartenda en av dem. På Mirage hade det varit action men där satt de bästa spelarna i världen och jag kände mig inte mogen för dem. Än. Kanske om en 10-12 dagar.

Efter frukostbuffén så snubblade jag på pokerrummet i Excalibur som jag inte visste fanns. Det bestod av 3-4 bord i änden på kasinopitten.

Det satt fyra man och spelade. Jag hade bestämt mig för att absolut inte spela shorthandat. Jag kunde inte starthandsvärderingen och ville hålla ned standardavvikelsen.

Men jag hade inte flugit över Atlanten för att stå bredvid så jag satte mig ned. De såg rätt fiskiga ut tyckte jag.

Jag hann inte mer än spela ett par händer innan en man i femtioårsåldern satte sig ned. Han hade solglasögon, en massa feta guldringar, och smög sina kort genom att bara lyfta lite på ena hörnet.

Utan tvekan ett superproffs, förmodligen inringd när jag satt mig ned. Jag svalde klumpen i halsen och försökte hänga med.

Spelet gick ruskigt snabbt. Minst fyra gånger så snabbt som med polarna när vi spelade på köksbordet. Jag hann inte ens tänka.

Aggressiva var de också, men jag slog tillbaka och trebetade en utghöjning med 77. Superproffset synade från lilla mörken och vi var tre som såg floppen komma Q,7,2 regnbåge.

Superproffset checkraisade mig på turn och vi började bomba sönder varandra. Jag hade en hemsk känsla av att han hade två damer i hålet. Men det var ju omöjligt då han inte fyrbetat innan floppen.

Jag bestämde mig för att han måste ha två tvåor i hålet och bombade vidare. När han tröttnade på att höja så kände jag mig säker.

Han visade upp sin triss i tvåor när jag visat min triss i sjuor.

Jag hann inte stapla markerna innan nästa hand var igång. Men nu ville jag inte spela längre. Jag reste mig och klev med min vinst efter ett par händer.

Det var en av de skönaste pokerpromenader i hela min karriär när jag gick för att casha ut. Efter att jag frågat pokermanagern hur det gick till att byta markerna mot pengar.

Beslutet att bli pokerproffs har aldrig känns mer rätt än just då. Jag förstod att jag haft tur då jag fått set över set, men Sklansky kunde ändå slänga sig i väggen. Vadå en big blind i timmen?

Jag hade spelat i 35 minuter. Vinsten på 97 dollar på 3-6 limit var inte riktigt statistiskt representativ, det fattade jag. 

Efter lite ödmjukt analyserande kom jag fram till att runt 50 dollar i timmen nog var rimligt.