Så du vill bli pokerproffs och flytta till Vegas? Del 13

Welcome To Las Vegas

Det har hänt en del saker genom åren. Det skulle kunna bli en bra bloggserie, eller bok, men nu är det utbildning som gäller.

Del 12 här:

http://www.pokerlistings.se/sa-du-vill-bli-pokerproffs-och-flytta-till-vegas-del-12-34987

Riktig poker, alltså det man spelar mot varandra och inte virtuellt, är oändligt komplicerat för att det är ett spel om information mellan människor.

Den som bemästrar poker borde kunna bemästra livet. Men livet bjuder på många olika slags svårigheter. Extra många om du gillar att spela och hänger i Vegas.

Inget utgör en större fara än gambling. Hela staden är uppbyggd för att du ska tappa fotfästet, ska segla iväg i det blå, och förhoppningsvis brinna upp i solen.

Precis som de flesta andra som spelar poker så var jag väldigt spelintresserad redan som barn. Jag fascinerades av Lången, V75, och enarmade banditer som resten av ligan.

Jag testade Black Jack och Roulette på krogen som alla andra. Och blev utskälld av ”experter” när jag i sista hand drog ett kort, eller inte, för att jag förstörde ordningen på leken för honom.

När jag drog till Vegas så var ett av det första stoppen Gambler´s General Store. Där köpte jag alla pokerböcker som fanns, och några om andra kasinospel också.

Det var av intresse, inte tänkte jag spela skiten. Faktum är att jag gav mig själv ett heligt löfte. Att jag inte skulle spela ett spel av chans innan jag lyckats med pokern på riktigt, med oddsen emot mig alltså.

Inte ens en quarter tänkte jag lägga i en maskin. Det var poker som gällde och disciplin är en av de viktigaste ingredienserna som finns för en lyckad sufflé.

Maskinerna blinkade och plingade dagarna och nätterna igenom, men jag var aldrig frestad. Jag såg dem knappt.

Iron-Mike däremot drömde om den stora jackpotten. Pokerrummet på Rio låg där det ligger idag, mellan sportsbooken och buffén.

Jag drömde om den stora buffén, Vegas största, med 25 olika matstationer. Iron-Mike drömde om en ny Ford Mustang Cabriolet som glänste på ett podium omgärdat av enarmade banditer utan armar.

När jag inte var sugen på att sitta bredvid och picka på en maskin så gav han mig ett erbjudande. Jag skulle spela åt honom. Om jag vann Mustangen så skulle jag få hans gamla kärra.

Den glänste inte, det var ingen cab, och det var tveksamt om den någonsin kunde tvättas ren. Men nog var den värt ett tusen dollar eller två.

Framförallt var det en frirulle. Jag kom fram till att mitt heliga löfte inte gällde då det var positivt väntevärde på spelet.

Nu skulle historien bli bättre om det var starten på ett spelmissbruk och en djup mänsklig svacka. Men så blev det inte alls. Faktum är att jag kände mig väldigt fånig när jag satt och tryckte på en maskin.

Iron-Mike drömde om en ny bil. Jag drömde om hans gamla kärra. Jag funderade om jag skulle få vigselringen också, den som låg gömd i bilen.

Det var nog inte så stor chans på det. Men förmodligen större chans än att vinna en Ford Mustang och inte helt uteslutet.

Allt är möjligt.

I mina drömmars stad.