Rutin kan inte köpas för pengar

Rutin

Vad är väl umgänge i goda vänners lag utan fritt hån?

Det är inte bara vi spelare som gillar att håna varandra. Det sker i alla kompisgäng, och på alla nivåer. Det är bara det att vi spelare är så mycket bättre på det.

Även i akvarieklubbar sker det när någon råkat droppa ned en stor scalar tillsammans med små neontetror eller om algblomningen löper amok i glaslådan.

Även Dan Glimne hånar. Men han är så snäll att man måste vara uppmärksam för att märka det, och det är mest bara gulligt i alla fall.

Jag är desto bättre. Det kom fram en kille i helgen som sa att han hatat mig i flera år. Anledningen var att jag hånat honom i TV. Det var inget jag kom ihåg och försvarade mig med att jag hånade alla. Han sträckte fram handen och jag tog den så jag antar att han förlåtit mig.

Mitt hån och hans reaktion på det gav i alla fall han ett smeknamn, typ ”TV-Ronny”. Jag vill inte skriva ut det ifall han skulle bli sur igen, och jag vill inte heller skriva vad som hände senare på kvällen. Men kanske har han idag större förståelse för att vi alla kan göra någonting som vi just då inte inser konsekvenserna av.

Den tvåfaldiga svenska mästaren i Omaha Christer ”Crippo” Larsson åkte ut näst först i turren och satte sig vid brasan med en flaska Amarone. Sedan ville han spela cashgame och bordet fylldes snabbt upp.

Jag var tvungen att gå allin med 8,5 i turren för att hinna få en plats. Peter Auer köpte en plats för 500 kronor.

En timme senare erbjöd hans kompis 1 000 kronor för en plats, men det fanns ingen som nappade.

Det haglade av enkelriktade kommentarer, dubbla whisky, och trippla omslag före floppen. Jag fick mest av sleven kändes det som.

De två som stod för över sjuttio procent av hånet, åttio procent av alkoholkonsumtionen, och nittio procent av omslagen kallade mig för ”blöt”, ”vek”, och ”slut som artist” i sex timmar.

WSOP-vinnaren Tomas Alenius undrade vad jag höll på med och sa att han inte förstod hur han en gång sett upp till mitt spel.

Crippo försökte försvara mig. Det gjorde bara saken ännu värre.

Vad skulle jag göra? Det var kallare än dubbla igloos där bak.

Jag spelade i princip bara två händer på hela natten. Med 7,5,4,3 investerade jag en tredjedel av stacken före floppen. Hålstege på turn gjorde att jag fyrdubblade upp.

Några timmar senare, efter att ha antat bort en tredjedel av stacken, så fick jag A,A,8,2 med tre ruter. Jag ville egentligen lägga mig, men försökte se en flopp billigt.

De andra såg min ovilja och försökte isolera bort mig, tills vi alla var allin pre. Jag fyrdubblade upp, igen, genom bästa tvåparet på parad bräda. Alla tyckte att det var sjukt orättvist att bästa handen fick stå en gång i omaha.

Så ska inte det spelet gå till. Det vet alla.

Jag kom i säng kvart i fem, och blev väckt en timme senare av gubbarna Hildebrand och Crippo. På morgonen var vi alla lagom slitna. Crippo skulle ta bilen till Västerås för att se sitt barn spela Irstablixten i handboll.

Han hade med sig en sportflaska av plast som han stolt höll upp och la den klassiska kommentaren:

”Rutin kan inte köpas för pengar.”

Han var så nöjd att han sa den 2-3 gånger till när han fyllde upp den med iskallt vatten, som skulle göra hans färd till en njutning.

När Per och jag kom tillbaka från frukosten strax efter tolv så hade Crippo åkt. Men sportflaskan stod kvar på diskbänken.

Per la den klassiska kommentaren:

”Rutin kan inte köpas för pengar.”

Han såg ännu gladare ut än vad Crippo gjort för en timme sedan. Per packade ihop sina saker och la i bilen, och gick för att försöka nå finalbordet.

Plötsligt upptäckte jag att det låg kvar en trådlös mus på bordet. Jag sken upp som en sol och tänkte:

”Rutin kan inte köpas för pengar”.

Det bara måste vara Pers. Jag la den i min jackficka och hela dagen gick jag runt som på nålar för att han inte skulle komma ihåg den.

Så småningom så åkte han ut och precis innan vi skulle åka frågade jag honom om han hade allt.

”Javisst” sa han och gick mot bilen.

Jag tog upp musen ur fickan och log. Han tog den direkt och jag skrattade.

”Vad var det Crippo sa om sin sportflaska nu igen?”

Per bor i närheten av Arlanda. Jag skulle få sova över där då mitt plan gick klockan sju på morgonen. På kvällen skulle vi åka och handla lite mat. Jag tog på mig min jacka och märkte att det fanns någonting i fickan.

Jag tog upp det och såg att det var rumsnyckeln till stugan där vi övernattat.

”Fan också” sa jag bittert.

Per tittade ned på mig med uppspända och förhoppningsfulla ögon.

”Rumsnyckeln” sa jag.

Ett tag trodde jag att han skulle beställa med Champagne på Kinakrogen med vår take away.

Det var en hemsk känsla att Per skulle få vinna, igen, på något sådant.

Resten av kvällen var han på ett strålande humör.

Och jag vet vad han sa för sig själv det sista han sa när ljuset släcktes.

”Hö hö hö.”