Roland de Wolfe anklagad för att ha fuskat

Roland De Wolfe
Roland de Wolfe.

Första gången jag träffade på Roland de Wolfe var i Paris i juli 2005. Han hade börjat spela turneringar och skrapat ihop nästan 20 000 dollar på turneringar under 2004.

Han hade inte en enda turneringsframgång 2005, men lyckades ändå spela WPT. Kanske hade han lyckats kvala eller kanske hade han varit framgångsrik på cashgame.

Hursomhelst så kommer jag ihåg honom för att han var den enda av de andra spelarna som studerade mig. Det var tre bord kvar. Jag kände mig hur starkt som helst tills Michael Thuritz fick AA på bb mot mina KK på sb.

Roland de Wolfe vann hela kalaset och 480 000 euro. Det gav honom ett namn och en bankrulle så det rullade på rätt bra för honom efter det. Han hade en blogg ett tag där han skrev hur jag dominerat bordet med en bra känsla för när jag skulle c-beta och inte.

Han har inte haft en cash på tre år så jag antog att variansen hunnit ikapp honom eller att han hittat något bättre att göra än att spela poker.

För ett par månader sedan visade det sig att jag hade gissat fel. De senaste åren har han suttit på en privatklubb i London och glufsat i sig pengar.

London har privata medlemsklubbar med casinospel och även andra spel som back gammon, gin rummy, kalooki och liknande. På senare år har även poker blivit populärt.

Det är extremt rika människor som går på dessa klubbar, och det är nästan bara män. Det fungerar som en slags herrklubb för förmögna. Alla proffs vill såklart också bli medlemmar.

Tänk dig att vara en piraya i en liten skål med feta guldfiskar som alla är släkt med Särimner så kan du kanske tänka dig.

För att som proffs vara välkommen krävs att man inte klär sig som en luffare, kan föra sig i sociala sammanhang och före en konversation om någonting annat än balanserade trebetsranger. Det krävs att man är en rolig prick som kan liva upp stämningen och viktigaste av allt – att man inte gnäller när fisken någon gång köper ut.

Jag behöver inte nämna hur många som har solglasögon och headset va?

Roland de Wolfe har påstått att han är den roligaste som finns vid bordet och är bäst på table talk. Det är kanske inte helt sant, när jag spelade mot honom sa han inte ett knyst, men han är säkert riktigt rolig och en tillgång i cashgame med sin personlighet.

Annars hade han aldrig fått spela på Les Ambassadeurs, vilket är den privata klubben som de Wolfe verkar ha bott på de senaste tre åren.

Nu har han och Josh Gould, engelsk cashgamespecialist, blivit anklagade för att ha spelat tillsammans mot spelets stora fisk Iraj Parvizi.

Collusion, som det kallas när man spelar tillsammans, är det enklaste sättet att fuska, och svåraste att bevisa.

Iraj Parvizi stämmer Les Ambassadeurs på 10 miljoner pund för att de misslyckats med att skydda honom från falskspelet.

Om det är sådana summor vi pratar om så förstår jag att Roland de Wolfe struntat i att spela turneringar de tre senaste åren.

Rent spontant så är det svårt att tänka sig att fusk har förekommit. Kasinots talesman säger att anklagelserna är ”pinsamma”.

Å andra sidan är girighet en stark drivkraft. Även om man har flera miljoner så kanske det inte duger alls för ens ego om man leker i London eller Las Vegas.

Att proffsen tagit det lugnt mot varandra och fokuserat på fisken är självklart. Så går det alltid till. På privata klubbar, på kasinon, och verkligen på nätet.

Det här är intressant. Någonstans går gränsen för vad som är självbevarelsedrift och sedan gör över till collusion. Det ska jag sätta tänderna i ordentligt i senare bloggar.

Roland de Wolfe ska vara glad att han inte spelade i USA. I det stora spelet som pågått i flera år i L.A. där bland annat Tobey Maguire och Ben Affleck spelade så kom till sist en stämning av en fisk. De som vunnit fann det bäst att bara casha av och gå vidare. Det underlättar såklart att man är obg.

Det starkaste argumentet för att Roland de Wolf inte fuskat är att det inte behövdes.

Tydligen ska Iraj Parvizi vara så dålig på poker att det inte gick att förlora. Tänk dig en Ferrari mot en Skoda på en racerbana.

Det argumentet köper vi spelare alla rakt av.

Men det gör inte domstolar. Trots att slumpen är lika stor där som i spel. Eller kanske just därför?