Ränderna går aldrig ur spanska dealers

Dealer

Det blir mer och mer likt Vegas här i Barcelona för varje dag som går. Det är tjugo cashgamebord igång klockan tolv på dagen när man släntrar in.

Idag skymtade jag både The Grinder och John Juanda. Det fick mig att återigen ställa mig frågan vad som är coolast; att ha ett smeknamn eller att inte ha något?

Det är så mycket Vegas i Barca att man får gå runt med shorts i kasinot. Det kan vara det enda stället i Europa som tillåter det.

Jag började dagen med ett nystartat 5-10 bord. Jag var sist till bordet och fick ta plats 1 som jag hatar då man inte ser någonting. Det är bara plats 10 som är sämre då man inte ens kan se de närmast bakom sig.

Plats 2 hade brett ut sig och under bordet fanns ett bordsben som jag var tvungen att sitta helt till höger om. Att så få kan bygga ett bra pokerbord under bordet är en annan fråga jag grubblar över.

En snubbe på plats 7 höjde upp till trettio. Dealern höll leken i vänster hand och den högra armen utsträckt som alla andra dealers.

Och som alla andra dealers så vände han sig till mig när det var min tur, och jag synade med QJ. Men då sa dealern att det kostade 110.

Så här hade det gått till: plats 10 sa ”rasie” tyst som fan och den unga mongodealern vände sig till mig. Jag som knappt såg någonting, och definitivt inte några marker från plats 10 på bordet, synade. Sedan kom det 110 från plats 10.

Dealern vägrade låta mig ta tillbaka mina trettio. Jag kallade på floor som var lika bestämd. Jag kallade på managern som naturligtvis aldrig ändrat ett enda dealerbeslut i sin elvaåriga karriär, som han använde som argument för sin stora visdom.

Det är vid sådana tillfällen det är så uppenbart hur starkt det fascistiska arvet är i Spanien. Och att det kommer ta generationer för ränderna att blekas ur.

Han som höjt upp till trettio föreslog att jag skulle få tillbaka mina trettio för att det var det rimliga. Det var schysst av honom, särskilt då han hade QQ. Men fransmannen som trebetat ville inte det då han hade KK.

En halvtimme senare försökte fransmannen också slowrolla mig, men jag såg den komma och slank. Jag börjar bli duktig på det efter tre års hårdträning av den spanska grisen.

”Är det min tur? Jag vet inte för jag ser ingenting.” sa jag till dealern några händer i rad efteråt när han vände sig mot mig medan jag funderade på hur jag skulle avsluta det hela.

I Spanien är det bara att hålla käften och ta emot annars kan man bli avstängd från kasinot i flera år. Och om det gäller polisen kan man få duktigt med stryk.

I Marbella hade jag tagit den där bak med ett snett leende, men här fanns det en chans på revansch utan repressalier.

Om jag skötte det snyggt.

Jag pratade tyst, så att bara dealern hörde, så att jag sedan kunde låtsas som att jag inte sagt något, och i alla fall inte på spanska som jag inte kan ett ord av.

Jag sa på spanska:

”Katalonier är Spaniens gitanas (zigenare).”

Den som kan spansk inrikespolitik vet hur hårt den tog.

 Dealern frös till is. Jag tog en konstpaus och fortsatte:

”Och spanjorer är Europas gitanas.”

Nästa hand sa dealern:

”Your turn. I´m sorry.”

Ränderna går aldrig ur det spanska folket, men det finns hopp för den nya generationen.