Pokervärldens största fest börjar idag

Ryan Riess
Ryan Riess vann poker-VM 2013.

Det svider lite i pokertermen. Idag börjar VM, och jag är inte där. Förr i tiden skulle det varit otänkbart, men idag är det bara en (bitter) axelryckning.

Första gången jag var där var 1997 när jag fick se Stu Ungar vinna VM en tredje gång utomhus på Freemont street. Året efter spelade jag själv.

Tio tusen dollar var väldigt mycket pengar i pokervärlden då, och även för mig så jag sålde iväg procent i mig själv. Det var inga problem. Folk stod på kö och den som fick äran var irländaren och europamästaren Mickey Finn. Han gav mig råd och jag var hedrad.

Nästa år hade jag grindat ihop en bankrulle, och att lägga tio procent av den på Main Event kändes som en självklarhet.

Sedan var jag med år efter år. På den tiden avgjordes nästan alla turneringar på en dag, några få på två dagar, men ingen på tre, och Main Event på fyra.

Det var en annan slags turnering, som få hade erfarenhet och rutin av, och jag var inte redo, tyvärr. VM är ett maraton, det stämde då, och de stämmer ännu mer idag.

Jag spelade varje år fram till 2004 då jag hade ett val att göra. WSOP eller vara med i realityshowen Riket. Då jag mer eller mindre redan var klar med poker och planerade att gå vidare med annat i livet så föll valet på Riket. Men det var ett ytterst svårt val ändå.

Main event är som Julafton, födelsedag och Midsommarafton på samma gång. Det går inte att beskriva känslan, det är underbart. Shuffle-up-and-deal-momentet är helt fantastiskt, men om du går långt, som jag har gjort, så är det som att kliva in i en magisk drömvärld.

Varenda hand är rolig, varenda hand är spännande, och varenda hand kan vara avgörande.

Det finns många händer inpräntade i minnesbanken hos mig från Main Event från olika år. Jag skulle rakt upp och ner kunna gå igenom VM år för år för mig med detaljerade beskrivningar av nyckelhänder.

Jag missade som sagt VM 2004, men vann rätt bra i Riket ändå. Förra året var min dotter viktigare, liksom i år. Men annars har jag varit med varje år och är med det nog den näst mest rutinerade av alla, bakom Christer Björin förstås.

I slutet av juni så sökte jag flygresor till Vegas. Tjejerna ville åka till New York och då tänkte jag att jag kunde hoppa vidare till Vegas. En god vän erbjöd mig att bo gratis i hans hotellrum på Rio så det hade blivit väldigt billigt att bo där.

Men i slutändan bangade jag. Tio tusen dollar är många blöjor och jag måste prioritera min familj. En lottsedel på $10 000 är inte seriöst som småbarnsförälder. Kanske har jag blivit lite äldre med åren?

Med min rutin så vet jag också att det inte är en bra uppladdning att flyga in 2-3 dagar innan Main Event börjar och tro att man jetlaggad och med för lite sömn ska kunna vara med och kriga.

Titta på de blå-gula framgångarna genom åren. Jag är helt övertygad om att de som nått framgång alla varit där i flera veckor innan, och acklimatiserat sig på alla sätt.

Undantaget, såklart, rena pokerturister som åkt dit på ett bananskal och glidit nästan hela vägen in i mål.

Vad kan vi förvänta oss av de, vad jag gissar runt 50-60, svenskar som ställer upp? Tyvärr inte mycket tror jag. Det duger inte att åka efter midsommar och tro att man ska ha en chans att spela perfekt poker i nio dagar.

Om man läser ”världsrankingen” för turneringsspelare på nätet så skulle man tro att Sverige är en stormakt. Det är vi inte. Det bara är så att den stora majoriteten av de bästa är amerikanare som inte spelar på nätet för att de inte får.

Genom åren har det också visat sig att de rutinerade livespelarna går mycket bättre än de unga kanonerna på nätet. Klart som korvspad, det är ett helt annat spel.

Att de unga kanonerna brukar ta de flesta platserna vid finalbordet beror på att de är så många fler än de rutinerade rävarna. Det är enkel matematik.

Svenskar kommer att utgöra mindre än en procent av startfältet. De är i genomsnitt klart bättre än snittet men en svensk på finalbordet ska fortfarande stå i närmare tio gånger pengarna.

Särskilt nu när jag inte är med.

När jag får tid och lust planerar jag att fortsätta att skriva om mina WSOP-äventyr genom åren med stort fokus på Main Event. Förra året skrev jag om 1997 och 1998 så det finns mycket kvar att skriva om.

Men det verkar ta tid för du ska försöka krossa Chip och Rich först.

De mest minnesvärda turneringarna för mig var år 2000 när jag var chipledare i hela Main Event, och år 2003 när jag kom 34:a och mitt beslut ändrade på hela pokerhistorien. De Main Eventen hör ihop med Chris Ferguson som gemensam nämnare.

Många av svenskarna som är med i år är rena turister. Och de har inte laddat upp bra. Förmodligen är de fortfarande jetlaggade fast de inte vet om det själva. Förmodligen så har de njutit lite för mycket av Vegas andra förbjudna frukter som för mycket god mat, stekande sol, och brinnande alkohol.

De som har en chans behöver fortfarande tur. Det finns många som dem. Även fast de alla tror att just de är speciellt extra bra.

Men jag håller tummarna såklart, även om oddsen är emot oss. Även på åskådarbänk är Poker-VM roligare än 22 pojkar som sparkar på en boll.

Särskilt nu när det finns livestreaming med perfekt information.

Jag bänkar mig framför datorn med popcorn och Coca cola. Nu kör vi!

Till oss som inte är med: Spela inte en hand på två veckor nu. Det är så jobbigt om man får en rush och man tänker på vad som kunnat hända i Vegas om man varit där istället.

Till er som är med: Gratulerar! Ni har redan vunnit.