”Poker players are trash…, darling, trash”

Annie Duke
Annie Duke.

Det finns en missuppfattning att pokerspelare skulle vara av värre omoralisk sort än andra människor. Det är fördomsfullt, och fel. Latare javisst, men inte värre än andra på annat.

Personer som påstår dylikt har ingen aning om poker, och känner inga pokerspelare. Att de själva är omoraliska när de pekar finger kommer de tyvärr aldrig inse. Nästa dag pekar de finger åt sopåkare eller muslimer, lika självgott och insiktslöst som vanligt.

Det finns en missuppfattning att pokerspelare skulle vara av högra moralisk sort än andra människor. Av nödd och hävd. Lanserat av pokerspelare själva, och upprepat som ett mantra. Det stämmer inte heller.

När jag var ung och dum köpte jag den hedervärda pokervärlden med hull och hår efter att ha läst Pokerhandboken och senare de böcker Herr Glimne lånat ifrån.

Det kändes fräscht och tilltalande med en värld där en mans ord var någonting värt, och hans karaktär definierades efter det. Efter många år som entreprenör där folk ljugit och bedragit mig från alla håll så ville jag så gärna tro på en sådan värld. Så jag trodde på den.

Men jag trodde fel. Pokervärlden kryllar av grisar. It´s a tough way to make an easy living, and tough times makes tough people. Det var inte lätt förr i tiden, och miljön blev inte direkt bättre av att ett stort gäng av de verksamma var gravt spelberoende. Det är inte bättre nu. Värre tror jag. I alla fall på nätet.

Min illusion dog - sönderskjuten i smulor - och det dök upp fler och fler stinkbomber som låg under ytan och poppade upp som sura sulfanmoln lång tid efteråt.

Inte blev min åsikt bättre av att det gick dåligt på spelet. Jag blev bitter. Och började hata och förakta pokerspelare. Som en lesbian som ingen kille vill kyssa. Och förmodligen för att.

Jag höll med de som inte hade en aning när de spydde ut sina fördomar om poker och pokerspelare. Man känner så när man stöter på människor som säljer sitt ord för nästan ingenting. Och det händer gång på gång på gång.

Den framlidna Joan Rivers var med i Celebrity Apprentice tillsammans med pokerspelaren Annie Duke. Programmet är en tävling där det går ut på att vinna. När Annie Duke slog ut Joan Rivers dotter Melissa brast det för Joan. Modersinstinkterna exploderade och hon sa till Annie Duke:

”I met your people in Las Vegas. None of them have last names. You’re a poker player. A poker player! That’s beyond white trash. Poker players are trash…, darling, trash.”

Det förvånar mig varje gång judar är så fördomsfulla. Just de - som själva fått smaka så mycket - borde kunna vara lite mer nyanserade tycker jag. Men så är det inte, alla människor är lika goda kålsupare och har lika selektivt minne.

Joan Rivers hade rätt. Pokerspelare är trash. Precis som judar.

Och precis som sopåkare. Människan har inte kommit längre än så. När girigheten tar över, och det gör den rätt lätt, så är vi allt annat än civiliserade.

Pokerspelare är inte ett dugg sämre än andra människor. Skit bara märks så mycket tydligare i vår värld.

Men vet du vad, vi pokerspelare är faktiskt bättre än resten av mänskligheten. För vi kan skilja på rätt från fel. Andra människor behöver inte titta sig själv i spegeln, som vi måste göra, för att deras värld är så mycket större. De ljuger för sig själva, de gömmer sig bakom lagen, och vet inte ens att deras ord skulle kunna vara värt något.

Inför Riket sa jag i förintervjun att jag skulle ljuga och luras så mycket jag kunde för att vinna spelet. Precis som alla alltid gör i dokusåpor. När vissa andra blivit utslagna och kom hem och läste det kände de sig lurade. De blev arga på mig, men det hade ingenting med vad som hänt att göra.

När jag kom hem med drygt 600 gram guld runt halsen gjorde jag en utvärdering av mitt spel. (som vi pokerspelare alltid gör, och andra aldrig gör.) Till min förvåning upptäckte jag att jag inte alls ljugit. Faktiskt inte någonting. Inte en enda gång. Jag var chockad. Genuint chockad.

Inte för att det hade varit något fel med att ljuga och luras i spelet. Det hade bara inte behövts. Jag hade spelat ett väldigt bra spel genom att samla, byta, analysera och använda information. Bluffar hade bara dåligt väntevärde när jag fick tillräckligt bra betalt för mina riktiga kort.

De som var förbannad på mig var de som ljög mest - för sig själva. Som vanligt. Som alltid.

Vi pokerspelare kanske beter oss som barn.

Men.

De som inte spelar poker är barn…, min vän, barn.