Poker på bortaplan i det verkliga livet

Roland De Wolfe
De Wolfe på hemmaplan.

Pokerspelare som grupp tror att de är så himla smarta och har sådan koll på livet, bara för att de får betalat för att sitta uppe hela nätterna och är en del av en nöjesupplevelse för framgångsrika människor som de nedsättande kallar fisk, och för att de tror att de kan, förstår och är framgångsrika med tjejer för att de går på strippklubbar och är extra populära där.

Vad pokerspelarna inte förstår är att det är de som är de riktiga fiskarna - i livet.

Alternativt så är det jag som är helt borta och inte förstår att kombinationen av att ha mycket kontanter, ingen koll på pengars värde och har skaffat hela sin livserfarenhet genom att sitta framför en dataskärm är oemotståndligt attraktivt för en strippa.

Roland de Wolfe och hans påstådda fuskkompanjon Josh Gould är indragna i ett större parti poker i ett spel de saknar erfarenhet av och inte kan spelreglerna i. Det är inga bra förutsättningar för att klara sig helskinnad ur spelet.

Affärsmannen Iraj Parvizi har stämt den privata klubben Les Ambassadeurs. De i sin tur spelar med i spelet och skyller ifrån sig. De säger inte emot Parvizi när han påstår att Wolfe och Gould har fuskat mot honom.

Parvizi har såklart också stämt pokerspelarna och även det ska avgöras i det engelska rättssystemet. Les Ambassadeurs hakar på och säger att de inte vetat, inte kunde veta, och inte kan hållas ansvariga även ifall det fuskats.

Det här är inte fusk av Les Ambasseduers, bara softplay. Varför ska de spela potten mot den duktiga och farliga motståndaren Iraj Parvizi när de kan hacka på fiskarna?

Softplay är inte fusk, men gränsen är väldigt luddig och var den går är subjektivt. Det har nog också med summan att göra tror jag.

De senaste åren har så kallade Super Highroller Event blivit populära. Det är turneringar med extrem hög buyin och därmed väldigt små startfält.

Proffs som slänger upp 100 000 euro för att vara med i en trebords sit ´n go har inte råd med det. Men deras ego vill spela så de säljer ut 90 procent av sig själva. Det är också ett bra spel då dessa turneringar alltid lockar några riktigt rika och riktigt dåliga affärsmän, så kallade fiskar.

Det finns ett övervärde alltså, men variansen är enorm. Så vad händer? Proffsen tar det lugnt mot varandra och väntar på att fisken ska göra bort sig. Sedan blir det en deal på sex gubbar kvar.

Det som föregår är inga mil ifrån fusk. Det här sker varje gång av pokerns största stjärnor. Hos vissa lär de urholka deras moral, hos andra väcker det samvetskval och det har varit mycket diskussion på nätet om denna typ av softplay.

Jag tror att dessa Super Higrollers skadar poker på flera olika sätt.

På sikt lär affärsmännen inse vad som försiggår och förmodligen tröttna och gå vidare. Om de inte blir heligt förbannade förstås och bestämmer sig för att attackera pokerindustrin med ett antal miljoner som spenderas på negativa PR-kampanjer.

När jag läste några artiklar om Wolf och Gould i pokermedia var jag övertygad om deras oskuld och att de inte behövde vara oroliga.

När jag läser andra artiklar från annan media är jag inte längre lika säker på deras oskuld. Och jag tror att de borde vara väldigt oroliga över hur spelet i domstolen kommer att sluta.

Precis som poker är också livet ett spel om information. Så mycket fattar Roland de Wolfe och Josh Gould att de ska tiga som muren.

Det är vad de gör. Det är det bästa beviset för att de är oroliga, och ska vara på goda grunder.

Det absolut värsta med hela den här historien är att Iraj Parvizi bara är fem år äldre än mig och ser ut som en gammal gubbe:

Bild från Poker Guru Blog.