Pensionsförsäkring

Doyle Brunson

Det finns många fördelar med att vara ett pokerproffs. Du spelar när du vill, sover när du vill, och kan jobba hemifrån i kalsongerna. Ljug inte nu, du är inte ensam om att kliva rakt upp från sängen, rakt fram till datorn, i kalsongerna från igår (eller förrgår) som börjar bli raka.

Det är inte ens ett jobb. Även om det är jobbigt ibland. Särskilt när du kommer in i en otursperiod. Men du började spela poker seriöst av en enda anledning, du älskade det. Nu har du ett jobb där du försörjer dig på din passion. Som Brad Pitt, som Bruno Mars, och som Zlatan.

Det kan inte bli bättre. Men det kan bli sämre.  Som för Kurt Cobain, som för Stu Unger, och som för The King himself Elvis.

Så illa slutar det aldrig för en pokerspelare. Man kan ju slå upp sig igen. Hoppet lever alltid. Så länge man spelar.

Att Stu Ungar dog handlade om droger. Mig veterligen har aldrig en pokerspelare dött en förtidig död. Se bara på Fredrik Nygård, han har hotat (eller ska det vara lovat?) självmord många gånger för att folk ska ge honom mer pengar, men det har aldrig blivit av (det förstnämnda alltså, mer pengar har han fått många gånger).

Problemet med att vara ett pokerproffs är att problemen smyger sig på efterhand. Plötsligt kan det vara försent. Vad gör du när elden slocknat? När det inte längre är kul. Eller när du blivit utkonkurrerade på de nivåerna du vill och behöver för det liv du vill ha. När de lägre nivåerna du hamnat på är värre än ett jobb?

Då gäller det att ha outs kvar. Som en utbildning, eller som en slant kvar på banken, för jobben som är tillgängliga för en snubbe med ett CV som ett blankt papper är få, och kanske inte alls kul. Om du inte gillar att vända burgare eller polera toaletter förstås.

Mina vänner som inte spelar poker lever härliga liv nu. Äger sitt eget boende, tjänar bra, behöver inte jobba ihjäl sig, och har flera miljoner i hopknåpade pensionsförsäkringar. Ingen av dem är lika smart som mina pokervänner.

En annan negativ sak med poker är att du hamnar efter i utvecklingen av din sociala kompetens. Det gör inte så mycket när du bara umgås med pokerspelar på samma nivå, men utanför den världen blir du ett miffo. Tur att du är bra på att bluffa, men det förutsätter att du är medveten om din sociala efterblivenhet.

Det gör inget egentligen. Det finns jobb för miffon också.

Arbetslivserfarenhet kan du aldrig skaffa dig, men en utbildning vid sidan om pokern är ett perfekt komplement. Men om du ändå spelar så är det såklart bättre att plugga poker.

Nej, ditt enda hopp är att du lägger undan en slant och försöker investera den. Men när det går bra på poker känns det smartare att investera i sin rulle. För på din nuvarande nivå kommer det aldrig att vända neråt igen.

Jag såg boomen komma, jag såg Klondyke, och jag såg alla mina vänner bli miljonärer. Men jag såg också vad som komma skulle, slutet på sötebrödsdagarna, och svältdöden.

Det finns inga slags människor som det är roligare att umgås med än pokerspelare. De är intelligenta, levnadsglada och generösa. När det går bra.

Samtidigt som mina vänner spisade hummer och champagne, bodde på lyxhotell, och köpte Rolex så drog jag mig undan. Jag var klar och satsade på ett annat liv. Framförallt så ville jag inte vara med när det vände. Det skulle inte bli vackert.

När Kniven vann 10 miljoner på V75 så sa jag åt honom att stoppa undan en miljon i fonder som inte gick att röra till hans sons 18-års dag. Han tittade på mig och jag kunde läsa hans tankar.

”Din jävla idiot. Fattar du inte hur mycket jag kan öka den här miljonen på spel på femton år.”

Jag varnade alla mina vänner. Sa åt dem att stoppa undan pengar. De himlade med ögonen, och skrattade säkert bakom ryggen på mig.

Men de lyssnade också. Försökte stoppa undan. Gjorde investeringar. Fast det gick åt helvete, för i livet är de fiskar. De fattade inte att det var hårt arbete som gällde, och sedan de blev blåsta till höger och vänster.

Nu är det inte kul längre. De får köra graveyard shift, på nätet i kalsongerna, eller på de sunkigaste klubbarna, på de lägsta nivåerna. Snart har de blivit de vandrande vålnaderna vi skakade på huvudet åt på Oxen.

Det enda de har kvar är sin Rolex. Det sämsta köpet som visade sig vara det bästa, för den går att pantsätta för att fixa fram hyran, blöjor och ett inköp till.