När jag var på finalbordet på WPT

Ken Lennaard

I december 2010 lyckades jag ta mig till finalbordet i Bellagios Doyle Brunson Five Diamond World Poker Classic Championship Event. (Desto längre namn desto finare anser jänkarna.)

Tyvärr nådde jag bara till åskådarplats, men ändå.

Kirk Morrison och jag har känt varandra sedan nittiotalet när vi var unga och hungriga pojkspolingar i Las Vegas. Han har en mycket imponerande meritlista. Han har en andraplats i WPT Main Event 2007 och ett WSOP-bracelett. Hans första klonk var en tredjeplats i Limit Holdem i WSOP 1994. Totalt har han spelat in över 3 miljoner dollar trots att han spelar mycket sporadiskt då han bor på Nya Zeeland.

Kirk Morrison
Kirk Morrison

Imponerande, minst sagt, och nu var det dags för ytterligare ett finalbord. Han bjöd in mig att titta på och heja. Det var ett jämt startfält markermässigt och bra struktur så jag tänkte dyka upp ett par timmar sent. Men hur det nu var så hade jag inget bättre för mig klockan fyra en eftermiddag i Vegas så jag styrde stegen till Fountain Lounge. Det var draperat med gardiner så det gick inte att se in. Utanför stod cirka 100 hoppfulla som ville komma in fast det redan var fullt. Jag frågade efter Melissa och när hon kom sa jag Kirks och mitt namn, och vips så var jag på rätt sida om de röda repen. Jag fick en bra plats på första raden, men fick inte ta några kort enligt någon som bestämde.

Något jag såklart sket i, men tyvärr har jag tappat bort den mobilen så du får inte se dem.

Jag har varit på säkert hundra tv-inspelningar så det var inte så spännande för mig som för andra, men lite kul var det när studiomannen dirigerade publiken att låtsasjubla i olika grad med en gratis t-shirt som lockbete. Och när Doyle Brunson sa ”shuffle up and deal” behövdes inga omtagningar.

Jag kämpade järnet på åskådarbänken med positiv telepati till Kirk och voodooförbannelser på de andra. I pauserna gav jag honom råd och uppmuntran. Till ingen nytta. Han åkte ut på femteplats.