När fisken inte ens får behålla sin värdighet

CHiPs!

Nätproffsen saknar för det mesta helt vett och etikett i spelvärlden. Ofast vet de inte ens hut, så att säga. Deras beteende på nätet sitter i när de kliver in på kasinon världen över.

De hälsar inte på någon och är bara allmänt tråkiga och en belastning för spelet. Den enda gången de pratar är med andra nätproffs och då om linjen var optimal för att maximera väntevärdet mot fisken de precis vunnit en pott emot. Och därmed förnedrar fisken ytterligare.

Kort sagt beter de sig som asociala svin, och de sorgliga är att de inte ens vet om det. Men det riktigt sorgliga är att de inte ens kan bete sig som folk om de ville. Där har du en av de största kostnaderna ett nätproffs får betala – en förtvinad social kompetens.

På nätet börjar det bli urvattnat och klart. Live kommer gå samma väg tills gräshoppssvärmen skövlat klart.

De bryr sig inte om att se till att fisken får underhållning för det han betalar för nöjet. Och naturligtvis sitter de inte kvar och foldar två händer så att fisken hinner ut genom lokalen och slipper se bordet brytas när han gjort slut på festen.

Många gånger har jag gjort ett spel med dåligt väntevärde bara för att göra fisken glad. Ett nätproffs skulle aldrig förstå en sådan sak.

Och många är gångerna man lånat ut en femhundring till taxi hem för fisken fast att man vet att väntevärdet på återbetalningen är cirka hälften. De gör inget, självklart hade han fått två hundrafemtio till taxi om han önskat det istället. Det var kutym på Oxen. Vi tog hand om våra torskar, men några få fattade aldrig grejen.

Det fanns en äldre man med stil och klass som vårdade sitt yttre och alltid var mest välklädd på klubben. Han var av det gamla gardet och jag måste säga en legend inom svensk poker.

Han var en av de få av de äldre som lärde sig, och blev bra, på de nya spelen Texas och Omaha. Det var imponerande. I poker var han alltid en haj.

Men han hade en svaghet – backgammon. Genom åren hade han lagt flera miljoner på spelet. Han var hyfsad men inte bra, och när han hamnade back kunde han inte sluta och spelade mycket sämre. Det är vanligt inom poker också och det är ingen bra kombination .

Vid en sådan situation var han som en fisk man plockade rysk kaviar ifrån, så vi kan kalla honom för ”Stören”.

Jag fick honom några gånger på manglingar hela natten långt in på morgonkvisten. Men jag behandlade honom alltid med respekt.

Det är en speciell situation när du har någon på full tilt helt för dig själv. Som inte är ett anonymt nick på nätet du aldrig kommer att titta i ögonen, eller ens spela med igen.

Stören hade lånat en lax av mig. Jag hade alltid femhundringar och laxar ute till olika personer. Det ingick i rundsmörjningen när man drev en klubb. En dag fick han cancer och det såg mörkt. Han slutade gå på klubben och jag kysste min lax adjö.

En annan spelare, vi kan kalla honom för Korvåkers för att han försörjde sig med låda på magen innan han blev tillräckligt duktig på spel, beklagade sig för Störens hälsa, för att han hade en fordran där. Det såg mörkt ut för Korvåkers att få in sina utomstående tjugo laxar.

Det var, och är, förövrigt viktigt att inte skinna fisken helt så att han orkar betala tillbaka för en ny upplevelse. Blir fordran för stor är lockelsen att inte betala tillbaka en stor frestelse. Särskilt när torskplockaren inte varit sympatiskt.

En sidohistoria på det här är att Martin Luther, en annan stockholmsprofil, berättade för mig att Korvåkers var den absolut sämsta någonsin när han klev in på Oxen. Sämre än alla kebabägare och pizzabagare som annars av tradition brukar vara oförbätterliga. Korvåkers hade ännu sämre utvecklingskurva.

Han brukade komma ner på Oxen och sälja skjortor för att få det att gå ihop. De andra brukade köpa lite skjortor bara för att göra fisken glad, och han spelade ändå bort pengarna så det gjorde ingenting.

För Korvåkers var spel spel och allt annat var någonting annat. Precis som dagens nätproffs verkar tro.

Han extraknäckte även som svarttaxi när folk skulle hem. En gång när han manglat Stören hela natten och plockat honom på drygt tio lax så sa Stören till personalen att beställa en taxi.

”Jag kan köra dig” sa Korvåkers och tänkte ett par sekunder ”för två hundra kronor.”

”Nej tack.” sa Stören.

”Men, men, taxi till Lidingö kostar minst tre hundra.”

Störens beslut var för Korvåkers helt obegripligt.

En annan gång hade Korvåkers manglat Stören extra länge och klockan var närmare lunch. Det var Korvåkers största vinst, dryga tjugotusen, och det var en fantastisk summa när han enligt egen utsago alltid tog ett spel med över 50 kronor i timmen i positivt väntevärde.

Stören beställde en taxi. Korvåkers funderade lite. Han vill gärna köra svarttaxi, men Lidingö låg långt bort och åt fel håll då han själv bodde på Söder, och han var rätt nöjd redan med nattens vinst. Men så kom han på att tunnelbanan börjat gå.

”Jag kan skjutsa dig till Centralen så kan du ta röda linjen hem. För hundra kronor.”

Stören svarade inte så Korvåkers väntade någon minut tills han plötsligt hörde ytterdörren slå igen.

Stören hade som sagt cancer och det såg illa ut. Han hade inte varit synlig på månader på klubben, men en dag kom han ner, med välstruken skjorta och vaxad mustasch.

Han gick raka vägen genom lokalen och fram till mig. Han gav mig en tusenlapp, skakade min hand, och gick.

Inga ord. Det behövdes inte. Han pratade inte med någon. Han var i lokalen i cirka en minut.

Av alla pengar som någonsin runnit igenom mina fingrar så värmde den laxen mest.

Sedan såg jag honom aldrig mer.