När cash inte är king utan ingenting

europengar

Det var ett helvete med alla olika valutor förut som resande pokerspelare i Europa. Nätproffsen förstår säkert hur det var med tanke på avgifterna på Skrill och paypal när man behöver föra pengar mellan olika pokerrum.

Euron var jackpott för oss.

Att de tunna, små och blå 500-sedlarna var så sexiga var en trevlig bonus. Aldrig mer behöva springa runt med en tegelsten av svenska femhundringar.

I pokerboomens begynnelse och även topp så var det många som sprang runt med många buntar av 500 euros sedlar.

Aldrig har väl hororna varit gladare när en pokerspelare inte hade växel.

Vi var i Barcelona. Det var sent, närmare fyra fem och många ville ha sex.

Det var Barcelonas hetaste nattklubb. Det var fullt. Och det var en böljande köttmassa framför.

Svenskarna och norrmännen ville in. Det var omöjligt enligt dörrvakterna.

Svenskarna och norrmännen ville ha VIP-bordet. Dörrvakterna skrattade.

Men hur det nu var så öppnade Moses, eller om det var William Thorson, folkhavet och nordmännens gick på rad in i det förlovade landet.

(Det var egentligen norrmannen Sondre Sagstauen, men det var inte lika kul som ovanstående mening. Som förövrigt lika gärna kunde vara sann.)

Någon hade förhandlat till sig hela VIP-hyllan mot löfte och garanti om rekordnota i baren.

Sedan var det en extra femhundring för varje grabb till dörrvakterna för besväret.

Trettio unga skandinaver gick på rad. Alla hade en bunt femhundringar på sig. Alla skalade av varsin och la i den gapande dörrvaktschefens hand.

Jag gapade också. Det var groteskt. Det var nog första gången jag kände mig gammal på riktigt.

Jag gick hem.