Mitt största fan bjöd på lunch lagad av hans dam

stevic

Alex Stevic påstår att han är mitt största bloggfan, men han har inte läst den på ett par veckor nu. Han hade såklart en bra förklaring till hur det hänger ihop.

Hans vän Terry i Göteborg spelar poker hela nätterna men sparar alltid min blogg till morgonkaffet dagen efter för en perfekt start på dagen.

Alex Stevic hävdar att han är en sådan konnessör att det inte räcker för honom. Han brukar spara sig i veckor för att avnjuta en radda inlägg i rad. Jag trodde att en blogg var bäst när den är färsk, men Stevic gillar att lagra den som ost eller vin.

Han är förlåten då han bjöd på en fantastisk tretimmars lunch igår lagad av hans dam. Han korkade upp ett fint vin, som hade varit ännu bättre om det fått vila några år. Det gjorde inget när Alex kryddade det hela med gamla krigshistorier från förr.

Bland annat drog han en underbar anekdot från häromveckan om hans farsa som jag ska skriva om snart.

Jag tror att jag måste umgås mer med Alex för det skulle min blogg må riktigt bra av. Hur han själv mår är alltid svårt att läsa av då han alltid har ett leende på läpparna vare sig han är på topp eller totalt kemad.

Han borde vara på topp med en dam som lagar så god mat, vilket degklumpen på hans mage indikerar, och en sådan underbar son. Nicólas fyller två år i april och är alltså några månader äldre än min Coco.

Till alla som är oroliga kan jag meddela att Nicólas är väldigt lik sin mor.

När det inte gick att få ned mer mat i magen började Alex snacka om ett jugoslaviskt brännvin gjort på plommon, slivovits. Det var enligt honom serbiens största exportprodukt idag.

Efter smuggelcigaretter då inflikade jag. Alex skrattade, nickade och fortsatte.

Slivovits tillverkas industriellt och exporteras. Men nere på balkanhalvön är det hemlagat som gäller.

Alla gör sitt eget plommonbrännvin där och sparar det väldigt länge. Det hemlagade går inte att köpa någonstans utan familjerna håller hårt i flaskorna.

Han gick och hämtade en flaska som var över hundra år gammal allt medans han fortsatte att brodera ut om smak, tradition och historia.

När han kom tillbaka med flaskan och ett stort leende så hade jag saliv rinnande utmed munväggarna. Så här i efterhand känns det konstig att skriva att jag fick salivutsöndring för sprit. Alex kan sin sak.

Jag fick en tvåa av drycken som var lätt gyllengul och relativt trögflytande. Det luktade gott, och första smaken var god, men så stack den iväg åt alla håll. Sedan rev den av i halsen som Explorer.

En fin Cognac håller ihop, liksom en bra Calvados. En fin Whisky kan vara tuff, men är samtidigt len. Smakerna är i harmoni.

Så var inte fallet med det hundraåriga jugoslaviska brännvinet på plommon. Smakerna påminde om inbördeskriget, och i efterdyningarna kände jag den norrländska nationalkryddan finkel.

Jag tittade på Alex. Han tittade tillbaka med lysande ögon och ett stort leende.

”Jag tyckte att du sa att jugoslaverna inte ens säljer det här?”

”Javisst, det finns inga köpare.”

Dagens stjärna Gisele, som Alexs dam heter, undrade om jag ville ha matlåda med mig hem. Innan jag hunnit svara ”ja tack” så svarade Alex att det inte gick då jag bodde på hotell.

Jag höjde hans stoppbet och sa att jag gärna tog med mig mat.

Innan mina marker ens var inne i mitten så sa Alex att det inte gick för att det inte fanns någon mikrovågsugn på mitt hotell.

Det har han naturligtvis ingen aning om. På pokerspråk kallas det för bluff. Men jag satt med en stark hand och checkraisade honom, trots att hans bluff stod.

”Det gör inget. Jag åker hem imorgon så jag tar gärna med mig maten hem.”

Alex tittade på mig och vi gick båda allin på svenska. Gisela såg på oss och tyckte nog att vi var som två gamla kärringar när vi dividerade, men jag vet att hon uppskattade komplimangen.

Alex sa att hans son skulle ta min dotter bakifrån och visade med kroppen hur det skulle gå till.

Jag sa att allt hans son gör med min dotter ska jag göra med honom.

Det var som sagt en trevlig eftermiddag och jag måste säga att jag fått en större inblick i den jugoslaviska kulturen. Jag kände mig nästan lite jugoslavisk när jag sa så. Kanske blir det så när man dricker slivovits?