Ken Lennaárd: Melodifestivalen – äntligen är skiten över

Danny och Gina
Danny och Gina.

Folk verkar tro att jag älskar Melodifestivalen. Det stämmer inte alls. Snarare tvärtom, många av de nationella egenskaperna som jag har problem med står i full blom under några intensiva veckor.

Damfotboll gillar jag ännu mindre. Men jag kan tänka mig att lira på det också.

Men jag gillade när damlandslaget fick stryk med 3-0 mot ett pojklag med sexton- och sjuttonåringar. De spelade 2 X 30 minuter och i andra halvlek plockade pojkarna bort en spelare i backlinjen.  

Det gillar jag. Det är humor.

Åsiktsmaskinerna har i många år gnällt på att svensk damfotboll är förfördelad medialt, och då särskilt i TV. Att landslaget fick storstryk av ett pojklag bevisar att det är precis tvärtom.

Och att damfotboll håller ännu lägre nivå än vad jag trodde.

Melodifestivalen är inte förfördelad i media. Det är hype, hype och mera hype. Det är därför etablerade artister satsar på tävlingen igen. Och det är därför kvaliteten höjts.

SVT tar i så de nästan skiter på sig. Det är överdådigt, men ibland trampar de genom isen och då blir det bara pajigt.

Det värsta är ändå programledarna. Sverige har ett antal riktigt duktiga programledare. Varför de inte får hålla i Melodifestivalen är för mig en komplett gåta.

Danny Saucedo kan vara den sämsta någonsin med felsägningar hela tiden och noll timing.

Gina Dirawi är dock ännu sämre. Det är en officiell hemlighet att SVT jobbar stenhårt på att balansera programledarna ur olika demografiska kategorier. Någon idiot där måste ha trillat av stolen av lycka när de hittade Gina - som är ung, tjej och blatte. Och kommer från en bondhåla. Hallelulja!

Ge henne tio år till i SVT så kommer hon säkert blir duktig. Det gick ju bra med Arne Hegerfors och Bosse Hansson bara för att nämna två.

Gina är ett hemskt bevis på att positiv särbehandling är lika illa som negativ särbehandling. Men det tar väl ytterligare tjugo år innan vi kan ta upp det till diskussion i det ”korrekta” Sverige.

Det är klart att jag gillar Mello när jag vinner. Men nu gjorde jag inte det och då är det inte lika kul.

Det gick dåligt i år för mig. Även om jag hade några stolpe ut så måste jag vara självkritisk. Det viktigt att göra en grundlig analys av vad som gick fel.

Ur spelperspektiv är sötebrödsdagarna över.

Nätbolagen har alltid varit så fega att de har man aldrig kunnat vinna något hos. Svenska Spel däremot bjöd till ordentligt tidigare år. Tidigt i veckorna la de ut många olika spelalternativ där man kunde plocka russinen ur kakan.

Men nu lägger de bara ut få alternativ för att kolla marknaden och justerar priset snabbt och man lirar lite tyngre.

Svenska Spel har också blivit lite duktigare på att sätta odds. De tar till exempel numera hänsyn till både konkurrenter och marknadsundersökningar.

I år fick vi inte se hela låtarna innan delfinalerna. Det är ett måste i fortsättningen om man ska lira.

Det som förstört mest ur spelperspektiv är de internationella jurygrupperna.

Min framgång har byggt på att jag kunnat förutse vad det svenska folket gillar. Även i år hade jag rätt med YOHIO etta och David Lindgren sist precis som folket.

Men jag har ingen aning om tyska och cypriotiska smaklökar och då famlar man plötsligt i blindo.

En sak har jag dock lärt mig genom att se vilka låtar som utlandet gillar, i år och tidigare år, så jag kanske tar nya tag nästa år när besvikelsen har lagt sig för i år.

En sak till är värd att nämna. Det gick att rösta en bra stund efter att de utländska jurygrupperna delat ut alla sina poäng. (För att tjäna mer pengar såklart.) Det innebar att vissa artister säkert ansågs som chanslösa av folket som därför röstade som tokiga på andra alternativ än sina favoriter för att få vara med och bestämma vem som skulle vinna.

Det här torskade Ralf Gyllenhammar mest på och hade folket röstat klart innan jurypoängen så tror jag att han kommit topp tre. Jag tror också att YOHIO vunnit hela skiten.

Det kanske finns spelvärde nästa år också när jag tänker efter.

Ken Lennaárds blogg