McEnroe och jag

John McEnroe
McKenroe.

Mina tjejer var på shoppingäventyr igår. Min stora lilla tjej hade spillt vatten på sin julklapp, en Macbook Air för sexton papp, så att den slutat fungera. Min lilla stora tjej har kastat något hårt i pappas femtiotummare så att det blivit en spricka i skärmen. Och jag som trodde att kladdiga handavtryck var något att bry sig om.

Själv hann jag med tjugo minuters simning i poolen innan det började spöregna. Nättrollet Andreas Bangman har nämligen utmanat mig igen.

Två gånger har han utmanat mig och två gånger har han bangat ur när jag tackat ja. Nu verkar han vilja fullborda trippeln. Den här gången tar jag honom inte på allvar med mindre än att han skriver på ett kontrakt med arrangören Pokerlistings för att jag ens ska överväga att ställa upp på The Real Battle of Malta Deluxe 6-9 november.

Storfavorit är att han bangar ur som vanligt såklart. Men jag simmade som en mjukstart ifall jag skulle behöva komma i form. Tio kilos övervikt är rätt bra att försöka jobba bort hursomhelst, så det kommer inte att vara förgäves när Bangman bangar ur igen.

Jag hade tänkt åka till ett gym, men det är så himla tråkigt, och när man snart är 43 år så är det bra att börja långsamt, som med simning.

Frugan hade köpt med sig ett kilo färska jumboräkor för 85 kronor. Det blev 7-8 stycken var som vi stekte med skivad vitlök och chili. Löjligt gott och smått dekadent med en klick aioli till.

När jag låg på soffan och mös så funderade jag på vad jag skulle göra resten av dagen. Äventyr med mina tjejer var inte att tänka på då det regnade som sagt. Då kom jag på att det var en pokerturnering i helgen jag tänkt spela. Klockan var halv fyra och dag 1B började om trettio minuter.

Snart satt jag på Casino Marbella och spelade en 165 euros turnering. Det är egentligen för lågt för min smak men jag visste att det skulle vara löjligt dåligt motstånd.

Löjligt bra alltså.

I första potten limpade en gubbe med K7 utg. Han checkade floppen med toppar utan action. Han checkade turn med två par utan action. Han framstod som ett geni när han checksynade rivern mot motståndarens backdoor färg. Jag skulle kunna skriva en bok om hur man inte spelar poker med vad jag såg igår som underlag.

Jag spelade mot ett gäng zombies som irrade runt utan mål och mening. De första fyra timmarna så höjde jag upp runt 35-40 procent av händerna och blev trebetad noll gånger. Noll! Schöööönt.

Efter två timmar hade jag ökat startstacken på 30 K till 45 K bara på att plocka upp en massa småpotter. Om vi kom till rivern någon gång så hade jag i regel glömt bort vad jag själv hade för kort. Det var nämligen helt oviktigt.

Zombien utg höjde upp och jag synade med den vackra handen knekt-dam i klöver. Knappen synade, liksom lilla och stora mörken.

Floppen kom 8,7,5 med två klöver. Utg betade 2 K, jag synade liksom knappen. Lilla mörken slog om till 7,6 K, utg la sig och jag slog om till 20 K. Lilla mörken stönade i cirka en minut innan han ställde allin med totalt 22,6 K.

Jag synade och han nickade åt mig att visa.

”I called you.” sa jag.

”You first.”

När vi upprepat den konversationen ett par gånger så gav jag upp och visade. När de inte vill visa brukar det innebära att de är svaga så jag hoppades på femton outs.

Han visade upp 6,4 för floppad stege och årets sämsta spel var ett faktum. Den enda ursäkten jag kan komma på är att jag innan turneringen bestämt att köra stenhårt.

Istället för att vara chipledare och mumsa i mig marker till höger och vänster utan risk så hade jag donkat iväg halva stacken.

Jag blev väldigt irriterad. På mig själv alltså. Jag behövde ventilera och frågade fi varför han inte ville visa handen.

”It´s not like it matter. We both have to show anyway.” svarade den utvecklingsstörda.

”Exactly. That´s my point. So why did you not show? I called you.”

”But it does not matter. We both have to show.”

Ibland är det bättre att hålla käften och framstå som dum istället för att öppna den och undanröja alla tvivel.

”So why did you not want to show?” frågade jag.

”Why are you upset. I did not slowroll you.”

”Yes you did. That´s exactly what you did.”

”No.”

”Yes.”

”It´s not like I flopped the nuts.”

Den känns som en klassiker. It´s not like I flopped the nuts, känn på den du.

Fjanten gav sig inte. Hur verbalt utspelad han blev så gav han sig inte. Det kändes som om han kunde vara släkt med Mattias Andersson.

Sen sa han:

”Shut up. I don´t wanna talk to you.”

Det ÄR en klassiker. Öppna sin stora trut och vara oförskämd går bra, men när de blir utspelade så vill de sluta. Den vita flaggan fungera mer som ett rött skynke för mig.

Jag undrade om det var hans pojkvän som satt i baren och med öl till honom. Han kontrade med att fråga var alla mina marker tagit vägen och att han fått sina som en gåva från ingenstans. Jag ville sätta hundra tusen på att han var en rökare.

Han satte inte emot såklart. Det slår aldrig fel, de mest självupptagna och ignoranta är alltid rökare. Det är vad som krävs av någon för att gå runt som en vandrande stinkbomb och blåsa gift ut gift som vi andra tvingas andas in.

Engelsmannen och jag boxades rätt länge.

Det intressanta var att resten av bordet, som bestod av spanjorer, satte sig raka i ryggen och var tysta som kyrkmöss. De verkar ha en annan filosofi än svenskar. De låter tuppfäktningen pågå tills den är slut, och alla håller sig undan. Inte för att de är förskräckta, utan av respekt.

I vanliga fall hade jag troligtvis pissat iväg resten av markerna och gått hem. Men nu var det personligt och jag borrade ned mig själv i stolen. Jag har faktiskt vunnit flera turneringar på denna slags ventilering och skapat fokus och jävlar anamma för mig själv.

Precis som John McEnroe. Han var Björn Borgs värsta motståndare och tennis var roligare på deras tid. McEnore fick ofta utbrott och använde det som positiv energi.

Här har du några smakprov:

https://www.youtube.com/watch?v=koE_e_LX4c0

Två timmar senare hade jag mumsat i mig marker så att jag var uppe på 45 K igen. Engelsmannen hade tappat lite men synade sedan ned en allin av gubben bredvid mig i en jättepott. Hans damer såg bra ut mot gubbens knekt-tia. De såg ännu bättre ut efter en dam på floppen. Men där fanns också en kung.

Nian på rivern var schöööööönast för dagen.

Engelsmannen stod upp redan innan floppen. När nian kom så tittade han direkt på mig. Jag bet ihop allt vad jag orkade för att inte skratta.

Jag är tuff, men inget svin. Och jag sparkar inte på de som ligger ned. Till skillnad från den spanska grisen som garanterat gett ifrån sig sitt värsta skratt. Det som låter som att man kör ett åskmoln genom en skördetröska.

Det uppskattades av engelsmannen och när jag precis innan middagspausen fick triss i ess mot triss i tior mot det enda moståndet vid bordet så gratulerade han mig till den fina potten.

Innan vi drog igång efter middagen igen så sa jag:

”Excuse me. I would like to apologise for my behaviour earlier.”

Han reste sig upp och skakade min hand. Jag kommer inte ihåg vad han sa, men det var oviktigt. Vi var vänner.

Omogna människor tror att de förlorar om de ber om ursäkt först. Det är faktiskt precis tvärtom.

Omogna människor tror att de inte kan be om ursäkt för att det inte var de som började, eller för att den andra betett sig mer illa. Det är helt fel i båda fallen.

Du kan be om ursäkt om du känner att du betett dig fel och inte levt upp till den standard du själv sätter för dig själv. Om den andra ber om ursäkt eller inte är helt ointressant.

Turneringen?

Den rullade på. Jag ökade min stack stadigt och säkert hela dagen. Förutom när jag försökte köra över en floppad färgstege. Det gick inte bra, och jag tappade en tredjedel av stacken.

Jag är kvar till dag två med lite drygt dubbla average. Vi är lite mindre än en tredjedel kvar.

Men det låter bättre än vad det är. Snittstacken är 11-12 bb och jag sitter med 25 bb. Trettio minuter senare är det 20 bb. Det krävs en hel del för att vinna alltså.

Jag vet inte om McEnroe någonsin bad om ursäkt, men han vann väldigt ofta.