Lurad av en spansk gris igen

pokergris

Gårdagen började inte bra. Rättare sagt så började natten inte bra. Jag hade svårt att sova. På morgonen upptäckte jag att städerskan lämnat fönstret öppet litegrann. Det förklarar varför det var så himla kallt, och kanske varför jag vaknade 5-6 gånger.

Eller kanske var det den näst sista potten från gårdagen som grämde mig? Jag floppade dagens första set efter tio timmars spel och jag visste att bordets aggressivaste spelare hade träffat bra han med. Jag borde ha satsat hårdare, 4,5 K istället för 3,5 på floppen, och då hade det blivit 11 K istället för 7,5 på turn. Då hade hans checkraise blivit 22,5 K istället för 17,2 K som det blev. Då hade jag kunnat ställa, och med tanke på hans tre minuters stek efter min höjning så var det inga mil från att jag fått 60 K till av honom.

Det är små marginaler i poker. Betsizing är otroligt viktigt i no limit. Min lilla miss på floppen kan ha accentuerats till ett gigantiskt fel som helhet.

Jag låg sjua efter dag 1A med 110 K. Tvåan hade 130 K. Jag hade alltså kunnat lega klar tvåa. Men jag hade haft långt upp till tysken på 230 K. Det är riktigt synd. Tysken och hans fru delade jag taxi med till turneringen dagen innan. Det hade varit humor om han och jag legat överlägset etta och tvåa av 219 man efter att ha delat taxi på morgonkvisten. Det är svårt att få till perfekta historier i verkligheten.

Dag 1B hade över 500 man som ställde upp så det är lång väg kvar att få till det perfekta slutet.

Som vanligt som en pokerspelare får man kämpa för att hinna med frukosten som hotellet serverar. Hinner man med så kan en del vara slut och annat gammalt. Jag hade med mig Red Dragon av Thomas Harris till bordet. Det är första boken i trilogin om Hannibal the Cannibal och några andra massmördare.

Upplösningen var rafflande och jag fokuserade mer på boken än på frukosten. Min kropp var inte helt bekväm med att svälja äggröran. Min kropp brukar ha väldigt bra koll. Tyvärr lyssnar jag sällan på den och skyfflade ned äggröran till sista tuggan.

Det resulterade i en lätt matförgiftning där det vanliga hände och jag var helt orkeslös halva dagen. Men jag kämpade mig ur sängen för att hinna till kasinot lagom till öppningen klockan 16.00.

Jag kom tio i för att få en plats. Vid informationsdisken stod en kö på femtio man. De såg ut som pokerspelare, men varför de stod där fattade jag inte. Sedan fick jag reda på att det var kö till att sätta upp sig på cashgamet.

Klockan 16.00 var vi hundra man som var redo att spela cashgame. Kasinot fick igång det första bordet 16.27. De har haft poker här i minst fem år, så inte lär de ta några råd från en svensk om saken.

De spelar poker motsols i Madrid som förmodligen ända stället i världen.

Det är fantastiskt hur många som är övertygade om hur de gör allting rätt när de gör helt fel.

PokerStars är helt övertygade om att deras strategi med nationella spelarambassadörer är helt rätt. De tycker att alla deras representanter är så trevlig på alla sammankomster, men de är aldrig nere i pokerrummen och ser verkligheten.

Många av deras sponsrade stjärnor är sjukt dryga. Oftast är de drygast vid bordet. Sinnessjukt dryga. Väldigt ofta märker de det inte ens själva.

Michael Holmberg på PokerStars bjöd mig på lunch en dag och vi halkade in på ämnet William Thorson som gått vidare till Svenska Spel. Holmberg var genuint förvånad när jag berättade om Williams divalater. Han som var så trevlig och charmig på alla fester. Lina Olofson trodde heller inte på mig förut.

William Thorson behandlade den lilla pokermannen, han som jag kallar för nöjesspelaren och William för fisken, som ren skit.

Det finns många fler exempel av PokerStars stjärnor och samma griseri. Jason Mercier är nog det värsta exemplet.

Jag hade tänkt ta det lugnt på cashgamet men den den trevliga portugisisen från häromdagen satte sig på 10-20 så jag gjorde också det. Bordet fylldes upp snabbt, redan innan han satt sig ned. Det räckte med löftet.

Bruno, som portugisen heter, kom efter en kvart och började med att spilla ut hela sin grogg på sin bordsgranne. Sedan investerade han 30 procent av sin stack preflop med knekt-tio i första handen. Han floppade färg och dubblade upp. Sedan tog han trettio minuters middagspaus och sprang iväg till rouletten.

Vi andra fortsatte spela och redan på floppen insåg jag likt Thuritz att det kunde bli en stor pott.

Betsizing är som sagt väldigt viktigt. Det gäller att veta hur mycket alla har i marker och designa potten efter det redan tidigt i potten.

Jag trodde att jag hade koll på den spanska stjärnans stack och anpassade mitt spel efter det. Men på river så stirrade jag plötsligt in i en väldigt stor bet. Han hade gömt ett antal 250 euros marker bakom sina 10 marker.

Hade jag sett dem från början så hade jag checkat floppen för pottkontroll och sluppit blivit checkraisad. Det blev ett tidigt slut på pokerdagen för mig. Jag gick hem till hotellet mörk i sinnet och pluggade ”När lammen tystnar”, del två i trilogin om Hannibal the Cannibal.

Det där med att gömma stora marker var vanligt på nittiotalet i Vegas. Ibland fungerade det tvärtom och de plockade bort stora marker mitt i potten när de inte gillade sin situation.

Det är inte så illa som det låter för det var oftast avgörande information som de gav ifrån sig på det sättet.

Men det var några år sedan som jag blev utsatt för denna variant av gömma markerna. Ännu en gång fick ännu en spansk gris mig, och den här gången sved det.

Jag stirrade länge på hans PokerStars logga på bröstet och jag vet att våra vägar kommer korsas igen. PokerStars gillar att vara långsiktiga med sina ambassadörer.

Den spanska PokerStarsgrisen staplade mina marker och jag tänkte på att jag kan vänta flera år tills min chans kommer.

Vi kommer att ses igen. Förhoppningsvis i en mörk gränd.

Min hunger började vakna. Jag blev sugen på en glödkolsgrillad spädgris med favabönor och en stor Amarone.