Livet är som en pokerturnering

Pokerturnering

Idag börjar WSOP. Idag fyller jag år. Idag dog min morfar för ett år sedan.

Livet är som en pokerturnering. Vi startar med lika mycket marker, men bordslottningen gör förutsättningarna väldigt olika.

Vi spelar alla varsin egen turnering som förvisso går in i andras turneringar, men som inte har någonting alls med dem att göra.

Vi får olika kort mot olika kort på olika floppar.

Det är alltså helt meningslöst att kolla andras stackar. Vare sig det gäller det i plånboken eller i kalsongen.

Däremot är det garanterat ett recept på att bli olycklig om du gör det.

Om det är ett svårt koncept att ta till dig så tänk på att de flesta bluffar totalt.

Det är surt att bara få en chans. Gör du bort dig får du leva med det. Men livet kan också vara kul och underbart.

Pokerturneringar innehåller nästan oförskämt mycket med tur och otur.

Livet innehåller ännu mer standardavvikelse.

Men vad är alternativet när oturen grinar en i ansiktet? Ge upp?

Det är ett alternativt som många väljer. De går till baren istället och går antgula i livet.

Om du vill vinna turneringen så måste du spela händer. Du måste in och veva. Annars finns det snart ingenting kvar.

Och då har du aldrig levat.

Det värsta som kan hända i en pokerturnering är att du går antgul.

I livet är det rentutav en synd. Och riktigt synd.

Idag dog min morfar för ett år sedan.

Min morfar Pelle var gammal och knackig både här och där så det var inte direkt en tvåoutare som kom på rivern. Hans livskamrat mormor Else åkte ut i sin turnering två år tidigare och det var hans riktiga bad beat.

Morfar fick dock en härlig sista hand. Han bodde på ett fint hem i fin natur, som var en av hans passioner.

Där var han ensam tupp i hönsgården och han fick till och med en ny käresta. Sista gången jag var på besök så smekte han Gudrun på hakan inför de andra avundsjuka damerna och sa.

-Åh, nyrakad.

Bakom sig lämnade han sina barn, minnen, och sina målade tavlor, som var hans andra passion.

En dag han fick plötsligt åka ambulans in till lasarettet. Han hade fått dubbelsidig lunginflammation.

Det lät inte så farligt och jag åkte till Vegas istället för till sjukhuset.

Kanske var det också själviskt då jag gärna ville att mitt sista besök skulle vara mitt sista minne av honom ifall han skulle bli utköpt.

Nu vet jag att lunginflammation tydligen är riktigt illa för gamlingar, särskilt när man rökt Camel utan filter hela livet, så han var inte ens favorit.

Han vek sig på morgonkvisten efter en hård natts lir.

Blev hans liv som han ville? Var han nöjd med hur han spelat sin turnering? Det fick jag aldrig veta. Mest för att jag aldrig frågade.

Idag fyller jag 42 år.

Mitt liv ser väldigt annorlunda ut än min morfars när han var 42 år. För att inte tala om världen.

För honom var Rapport 19.30 heligt. För mig finns det internet.

För honom var en resa till västkusten ett äventyr. För mig är världen mitt ostron.

Han drog upp gäddor ur vassen och plockade sina egna blåbär på Husarö i Stockholms skärgård.

Jag drog upp fiskar i Vegas och blåbären köpte ut mig.

Det känns som att han spelade bättre.

Mitt liv blev inte som jag hade hoppats eller trott. Det blev så mycket mer, och så mycket mindre.

Jag har kämpat ibland, och jag har latat mig ibland.

Jag har haft tur ibland, och jag har haft otur ibland.

Jag har gjort fel ibland, och jag har gjort rätt ibland.

Förr i tiden så var man en tandlös gammal gubbe i bästa fall och stendöd i värsta fall när man var 42 år gammal. Ofta var det till och med tvärtom.

Idag så spelar vi turneringar med bättre struktur och jag hoppas att jag har mer än halva turneringen kvar.

Nog borde jag ha haft mer marker med tanke på förutsättningarna. Jag har spelat några händer riktigt dåligt. Och jag har blivit grovt utköpt i några andra. Men jag har å andra sidan en extremt stor livserfarenhet och järnkoll på bordet.

A chip and a chair - jag ger aldrig upp. Hur skulle jag kunna titta Coco i ögonen om jag gjorde det?

En hel del vägar och spelmöjligheter är stängda på grund av min begränsade stack men jag har i alla fall 30-40 bb och bra år kvar.

Idag börjar WSOP.

Jag bryr mig nästan inte alls. Min passion är död. Drömmen slog inte in.

Men jag har andra drömmar. Drömmar som betyder något. Som skulle kunna betyda så mycket mer.

Vad ska jag med en pokerturnering till när jag har fullt upp med att spela mitt livs pokerturnering?

Jag sitter på en monsterhand, par i damer i form av Coco och Anna, som jag aldrig viker.

I poker finns det bättre starthänder, men i livet så sitter jag på nöten.