Lill-Sven lever

Han lever!

Kniven och jag hade kollat på de två första passen av NFL på hans kontor igår. Vi tog bilen till Bellagio för att kolla kvällsmatchen Steelers mot Bengals. Då ringde telefonen.

Kniven tittade på sin display och utbrast ”Lill-Sven”. Han ringde för att få lite skvaller som han uttryckte det.

”Ken Lennaárd sitter bredvid mig i bilen” svarade Kniven. Det dög bra som skvaller och Lill-Sven sa åt honom att fråga mig om jag ville bjuda på middag. Det gjorde inte Kniven

Lill-Sven är en pokerlegend från Stockholm av den gamla skolan som åkte till Vegas 2006. Han är kvar här fortfarande. Nu har de infört en ny lag som säger att om man kan bevisat att man varit i landet i åtta år så får man stanna automatiskt. Lill-Sven ångrar idag att han slängt passet.

Det ställer till en hel del vardagliga bekymmer att inte ha några identifikationshandlingar. Till exempel kan man inte spela turneringar. Något som annars skulle passa honom perfekt, och dessutom förmodligen är hans bästa gren.

Att leva illegalt i ett annat land gör att man alltid är på alerten, sköter sig, och inte går mot rödgubbe.

Det finns en svensk storspelare som spelar årslöner på baseballmatcher. När han är i Vegas så är han punktmarkerad av Lill-Sven, som springer små ärenden och är trevlig sällskap mot att han får lite strössel och goda middagar.

Då äter Lill-Sven upp sig. Men säsongen varar bara halva året, så det andra året får han hanka sig fram. Det är inte lätt i Vegas och då rasar kilona igen.

Kniven avslutade med att han många gånger sagt åt Lill-Sven att åka hem, och sedan glömde vi bort honom.

Efter matchen hade Kniven en middag så jag gick för att leta upp Gordon Ramseys krog på Paris. Han har Fish & Chips för femtio dollar på menyn som jag varit sugen på i flera år.

Förvisso letade jag inte så noga, men jag hittade inte restaurangen och hamnade på en mexikanare jag ätit på förut som är helt okej.

Jag gillar att sitta i ett hörn med ryggen fri som Wild Bill Hickock. Precis när jag beställt min Chicken Quesadilla och tog en klunk av min Corona såg jag en flintskallig gubbe med en plastpåse i ena handen och frenetiskt viftande med den andra.

Det var Lill-Sven. Hur han hittade mig övergår mitt förstånd. Jag ringde faktiskt efteråt och frågade Kniven om han berättat min väg, även fast jag visste att så inte var fallet, särskilt med tanke på att Kniven inte visste min väg, och jag tagit en annorlunda väg en vanligt, och särskilt eftersom jag satt gömd i ett hörn.

”Är man bjuden på middag?” frågade Lill-Sven.

”Javisst.” svarade jag.

Till Lill-Svens fördelar räknas hans alltid glada, positiva och rättframma sätt, och hans underhållande historier. Som Westis alltså.

Jag visste att han hade en plan. Middagen var en stilstudie i att vigga flis. Men jag har blivit rutinerad med åren. Han frågade när jag åker hem, jag sa fel datum. Han antog att gräset frodades i min trädgård, jag sa att det var tunt. Han gissade på min average bet, och jag drog av en nolla.

Det var en tungviktsfajt i femton ronder, och Lill-Sven hade inte ens fått in sin New York Steak än. Han erbjöd sitt nummer, jag tog det. Han ville ha mitt nummer, ifall han hade en bra idé på hockeyn, han fick det.

Han berättade anekdoter från förr. Första gången han träffade Christer Björin var 1968. De spelade båda pingis på hög nivå. Att Martin Luther och Slangen också var elitspelare då hade jag ingen aning om. Men hur bra man än är så är det alltid någon som är bättre. Den personen hade satt klorna i Björin.

”Han var en stor fet kille med röd tröja” sa Lill-Sven om Björin.

De spelade om tio kronor setet. Björin förlorade varje set med 20-22, 21-23 och liknande. Han svor, gormade, och kastade racket. Stockholmarna garvade åt den nya killen från Söderhamn. Men skrattar bäst som skrattar sist.

Lill-Sven skrattar inte längre. Det är tufft i Vegas utan rulle sovandes på soffan hos en kedjerökande dealer på Binions.

”Har du inte funderat på att åka hem?” frågade jag.

”Jo, men du vet, chansen finns. Jag slog ju upp mig på hockey för några år sedan när jag var stakad av Thuritz.”

Jag tänkte tillbaka 3-4 år i tiden när han bodde på Bellagio, var fet som en julegris, och så där härligt dryg som bara en spelare på rull kan vara.

”Mm” sa jag ”hoppet är människans starkaste drivkraft.”

Det var en trevlig middag och när vi gick så kom frågan.

Han ville låna en summa till på söndag. Det var hundra att han skulle betala tillbaka för han skulle själv få in det då.

Jag lyssnade inte på detaljerna men förklarade att det fanns noll chans.

Han prutade till hälften. Alla hans ord gick rakt igenom öronen på mig, och jag sa nej.

Till slut fick han ”låna” tjugo procent av hans ursprungliga önskan. Det kändes lagom för att hjälpa en människa i nöd.

Jag var lika nöjd med min prutning som en tant som prutat åttio procent på en kamelväst i basaren i Marrakech.