Leo och Bummel på Oxen

oxe
Kortoxen?

Leo och Bummel var två karaktärer som gjorde avtryck på mig och alla andra på Kortoxen.

Vi kallade aldrig Kortoxen för kortoxen förövrigt, utan för klubben eller oxen. Från och med nu kommer jag att kalla den för oxen i min blogg, bara så att du vet, även fast vi egentligen alltid sa klubben.

Anledningen är för att särskilja klubben från Klubben. När jag senare startade Klubben så valde jag just det namnet för att förvirra kunderna så att när de sa klubben så skulle de tänka på Klubben och inte Kortoxen.

Förvirringen är total, och jag är helt skyldig.

Tillbaka till historien.

Leo och Bummel var sköna typer på olika sätt.

Leo var en kund som gillade att ta sig ett järn och ett lir. Eller ännu hellre flera. Och allra helst ihop.

Bummel var en inventarie sedan Dackefejden och serverade mackor och gin & tonic hela nätterna igenom. När han inte var upptagen med att picka på fruktmaskinen vill säga.

Att picka på fruktmaskinen innebar att spela på en enarmad bandit som istället för spak hade knappar som man pickade på.

Inte mig emot om han gjorde det på arbetstid när det ändå var lugnt. Och om det inte var det så fick man väl gå och hämta honom. Inte mer med det.

Han hade mycket karaktär och egenkomponerade, men stenhårda, regler. Det var exakt vad som krävdes i umgänge med de mentalpatienter som utgjorde klientelet på oxen.

Tre eller fyra gånger om året var det jackpottfinal på oxen. Då fick man marker utifrån resultat i tidigare turneringar och det var fem procent draget av de turneringarna till finalen.

Turneringen drog igång klockan 12.00 på dagen en lördag och det var alltid fullt i lokalen.

Framåt småtimmarna var det alltid ett riktigt sjöslag.

Kaptenen vid rodret på det bord där det blåste hårdast var oftast Leo.

Men han tålde riktigt mycket och blev sällan eller aldrig en dräglande zombie.

Det var mycket att göra och Bummel var ännu buttrare och ännu vresigare än normalt.

Leo beställde en tolva konjak.

Men det gick inte. Bummel hade sina regler och serverade max åttor.

Men Leo var aldrig rådlös. Inte i poker heller för den delen då han gärna gick allin på en bluff på rivern om fru fortuna serverat en nitlott.

- Men kom igen, sa Leo. Ge mig en tolva.

- Nej.

- Men kom igen nu´rå.

- Nej.

- Men va fan.

- Nej.

- Då tar jag två åttor.

- Okej.