Lennart Ekdahl, Dan Glimne och billiga brudar

Brudar

Det var inte direkt igår som jag gick på min första ICE-mässa. Jag trodde att det var den första någonsin, men efter att ha konsulterat min käre vän Google vet jag att de firar 20 års jubileum i år. De förväntar sig 23 000 besökare från över 100 länder.

Första året jag besökte mässan var 2001. Då var mässan en fjärdedel av övervåningen på mässan vid Earls Court. Jag blev intervjuad av Lennart Ekdahl för svensk tv. Som pokerproffs var jag en udda fågel, och Ekdahl ville intervjua mig när jag stod och pickade på en maskin. Jag fick par i ess eller något liknande och maskinen plingade till för vinst. Något som visade att jag var ett proffs enligt en nöjd Ekdahl som visste att det skulle bli “bra tv”.

Han visste nog inte att de förmodligen riggat maskinerna. Sådant skiter såklart tv i, och de spelade heller inte roll. Hade jag torskat hade jag bara fått lira på maskinen tills vinst uppnåts och därmed säkrat bevis för det som skulle säljas in.

Jag kommer också ihåg hur ett gång totalt bortkomna glorumpor kom gående med tjugo ögon stora som tefat. Klädseln på varende en var som att de förflyttats i tidsmaskin från tjugo år tillbaka. Och de hade sett bortkomna ut även då. Jag ska inte ens nämna frisyrerna. För det går inte.

På deras deltagarlappar som hängde runt halsen stod det “LI”. Lotteriinspektionen hade skicka tio ufon för att på skattebetalarnas bekostnad försöka lära sig något om spel. Den synen har för alltid färgat min känsla för Lotteriinspektionen. Idag kanske delvis orättvist.

Mässan växte för varje år och till slut hade de fyllt ut hela ytan på nedervåningen, och då pratar jag om två gigantiska mässhallar, plus att även övervåningen var full. Igaming hade blivit big business.

Första åren körde de med lättklädda brudar och gratis bira. Det funkade då, men nu får du jobba för att se en urringning, och bolagen bjuder på kaffe och vatten istället.

Utställarna har många kvadratmeter där de försökt, och lyckats, bygga upp lyxiga miljöer så att alla kan se att just de är det framgångsrikast mjukvarubolaget som finns.

Besökarna består av speloperatörer och sådana som Dan Glimne.

Nu har de flyttat ut till Docklands. Tåget dit ut tar en timme enkel väg och det räcker väl till för att begrunda vilken lång, bred och massiv stad London är. Mässan vid Earls Court räcker inte längre till.

Bolaget som arrangerade ICE har varit igång sedan 1947. De heter Clarion Events och såldes nyligen för över 2 miljarder spänn. Och det är ICE som tagit värderingen till månen. En försiktigt uppskattning är att de går över 100 miljoner plus på att arrangera ICE.

Den andra mässan LAC, London Affiliate Conference, är lite som den där fåglen som pillar rester mellan krokodilens tänder. Fast pippin börjar bli stor nu.

LAC har flyttat till Earls Court. Tidigare höll de till nere vid Tower of London i en mässhall som kan beskrivas, som liten, intim och knökfull. I år bredde utställarna ut sig. Här är det köparna på ICE som är säljare och utställare, till affiliates.

Det som ska säljas görs med billiga brudar i små fodral. Det är hot pants som slutar på halva rumpan, det är bodies i glänsande guld, och det är pattar som håller på att trilla ut. Och det ser alltid bättre ut på håll.

Good from far, far from good. Det sammanfattar kanske spelbranschen på bästa sätt, och symboliseras utmärkt av dess engelska tjugoåringar på höga klackar, med finnar under sminket, och som säkert har “glamour model” på visitkortet. Självklart röker de alla för att sända ut de rätta signalerna att här var det billiga brudar.

Alla speloperatörer har såklart en egen bar där ännu mer pattar serverar gratis sprit. Många spelar hög musik och på slutet av dag två är det en riktig fest, och såklart ett riktigt fylleslag då många affiliates kommer från Norden.

ICE och LAC kunde inte vara mer olika, men det är nog inte heller någon skillnad gentemot andra branscher på hur det ser ut i olika led i förädlingskedjan.

Sa jag att jag stötte på Dan Glimne på ICE? Det hade varit roligare att snubbla på honom på LAC.