Långsjalar, postväxlar och Starsdollar

pengar

Det var inte alltid bättre förr, men oftast var det faktiskt det.

Kärt barn har många namn. En tusenlapp kallas bland annat för tusing, lax, tuss, lök och banan, bara för att nämna några smeknamn på Sveriges högst värderade sedel.

När jag bodde i London lärde jag mig att 25 pund var en ”pony” och 500 pund var ”monkey”. Det fanns någonting som kallades för ”goulie” också och där är jag osäker på både betydelse, stavning och värde, men jag har för mig att det var 100, vilket verkar rimligt.

”The ponygame was good yesterday but I lost a monkey” betydde att 2-5 spelet med ett inköp på 250 var bra men att personen ifråga torskat 500.

I Sverige fanns förr i tiden någonting som kallades för långsjal. Det var inte en tusenlapp som många idag felaktigt tror utan en tiotusenkronors sedel.

Långsjalar var väldigt populära i spelkretsar av uppenbara anledningar. De var värda mycket och tog liten plats.

Långsjalen gillades inte av staten, just för att den gillades av kriminella och spelare, som de förövrigt alltid buntar ihop. Långsjalen fasades sålunda bort ur systemet.

När jag kom in i svensk spelkretsar i slutet av nittiotalet så var postväxlar vanligt och populärt. Det var som en check som du köpte för pengar på banken så att den fungerade som en check du kunde casha in på den bankkedjan när du ville.

Du var tvungen att signera den på baksidan för att få pengar av banken för den. Du kunde ta emot en sådan postväxel av någon så länge han hade signerat den på baksidan, och ge den vidare till någon annan om du skrev på den själv.

På SM, som alltid spelades utomlands, hade de flesta med sig ett antal postväxlar på olika belopp, men vanligtvis på 10 000 kr styck.

Efter en veckas hårt spel var det inte ovanligt att en postväxel kunde ha 5-6 olika namn på baksidan. Bankerna reagerade aldrig när man löste in en sådan.

Idag gillar staten inte tusenlappar eller ens femhundringar. Cash ska bort enligt dem. Allt ska ske elektroniskt. De verkar tro att den svarta marknaden försvinner på så sätt.

Eller är det så att de endast själva vill kunna stjäla från samhället.

De har inte lärt sig någonting av världshistorien.

Idag verkar det mesta regleras med Starsdollar. Jag gillar inte att få betalt så, men när det gäller dåliga fordringar så tar man emot återbetalningar på alla sätt som erbjuds.

Nä, bäst var det på långsjalarnas tid. Elektroniska dollar har aldrig varit sexigt, och söndertummade postväxlar gillade jag inte ens på tiden det begav sig.

Det var ingen som gillade postväxlar, då man var tvungen att lösa in dem i sitt eget namn. Det var innan poker var skattefritt. De flesta trodde också att staten skulle uppmärksamma någon som löste in en massa postväxlar från olika personer.

Cash is king och de flesta diggar femhundraeurosedeln idag. Vad tror du då folk på Valla och Oxen tyckte om långsjalen på sjuttiotalet?

En solfjäder av sådana skulle kunna köpa ett hus på den tiden. Och en långsjal skulle kunna värma upp huset hela vintern, och sätta mat på bordet.

Anledningen till att de kallades för långsjalar var för att de var så stora.

Dagens tusenlapp är 160 x 82 millimeter. Eller som en liten Fiat.

Långsjalen var 210 x 121 millimeter. Rena rama Cadillacen.

Jag säger ”var” för de är alla ogiltiga idag. Det är med stor sorg jag erkänner att jag aldrig fick lägga en långsjal runt halsen.

Långsjalar gömdes på de mest kreativa ställen hemma hos spelare. Christer Björin har berätta om många gånger när han letat efter långsjalar som han glömt bort var han gömt dem.

En annan hjälte plastade in dem och grävde ned dem i trädgården.

Det var fantastiskt spel på Oxen, men som då kallades för ”Lunda”. Historiens huvudperson var en vinnande spelare och liret kunde inte ha varit bättre.

Men fru fortuna la ett krokben på honom, och sedan ett till. Han gick gul. Ingen ville låna ut pengar till honom så han fick ta en droska hem för att gräva i trädgården.

Tyvärr var det vinter och en meter tjäle i marken.

Där stod han i timmar och hackade med ett järnspett. Allt medans torskarnas pengar på Lunda rann ur deras fingrar.

Allt medans svetten rann nedför nacken på honom och tårarna nedför kinderna.