Kineser är inte så risiga trots allt

Asiatiska turister med kameror

Vi bodde på Hotel El Fuerte i Marbella, frugan och jag. Vi var nere på den spanska solkusten för att reka om det kunde vara ett ställe att hänga på mer permanent.

Av någon anledning hade vi vaknat tidigt så vi gick ner till frukosten redan halv åtta. I hissen sa jag till Anna att det bara skulle vara pensionärer i hela matsalen.

Det var värre än så. Det satt en grupp kineser i halva matsalen. Anna hade glömt någonting på rummet så medan hon gick tillbaka tog jag bordet längst in i hörnet längst bort från kineserna.

När jag precis tagit första tuggan av min skalade kiwi dök en bulldog upp och satte sig vid bordet bredvid. Du kan typen. Kort, kompakt och fyrkantigt huvud. Hans platta näsa och plufsiga kinder hade den där orange-röda tonen som garanterat påvisar ett ursprung från de brittiska öarna.

Varför han skulle sitta bredvid mig när det fanns femton lediga bord förstod jag inte. Skitsamma tänkte jag innan han tog sin första tugga.

Att han pustade och frustade värre än någon levande människa kunde jag leva med. Det var smackandet som knäckte mig. Det var det i särklass värsta bordsskick jag någonsin upplevt. Och då har jag ändå varit i Peking och upplevt rapande och fisande kineser.

Varenda rörelse följdes av ett pust, varenda tugga av ett frust, och varenda svälj av ett SMACK. Ljuden var lika omöjliga att ignorera som en full Peter ”Nalle” Hedlund. Då kom Anna till bordet. Efter två sekunder tittade hon på mig och sa ”jag kan inte sitta här”.

Jag kände likadant så vi flyttade så lång vi kunde. Den pustande, frustande och smackande bulldogen tittade förvånat upp på oss när vi satt oss ner ända vid kineserna.

Jag såg att han försökte tänka. Han undrade nog varför vi plötsligt bytt bord. Efter några sekunder såg jag hur han gav upp hoppet om en slutsats och återgick till sin ljuvliga, ljudliga frukost.